Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
411
Femte tidrymden.
Nyromantiken. 1780-1850.
Kedan förberedd under den klassiska perioden, går
nyromantiken icke till den öfverdrift och besjälas
ej af den stridslystnad i England som i Frankrike,
Tyskland och Sverige. Den utvecklar sig, liksom den
korn, mera naturligt ocli osökt.
En bland de viktigaste impulserna till dess
framträdande gaf det vaknande natursinnet. Det är
därför ganska naturligt, att de första målsmännen för
den gärna skildra naturen. De kallas äfven af denna
anledning sjöskolan.
Utom natursinnet visa sjöskolans diktare lifligt
sinne för lokalfärgen i sina skildringar samt för
versens rent lyriskt musikaliska element. Därjämte
märker man äfven hos dem det filosoferande drag,
som är så framträdande i den nyaste engelska poesien.
Skolans tre förnämsta medlemmar äro Wordsworth,
Coleridge och Southey.
Af dem representerar Wordsworth det mest idylliska
elementet med romantikens natursträfvan och
förkärlek for att i sina skildringar införa de lägre
klasserna. Coleridge är i mycket besläktad med honom,
och de utgåfvo tillsammans en samling dikter Lyrical
ballads, men hos honom kommer dessutom nyromantikens
böjelse för att behandla hemska och fantastiska ämnen
till utbrott. Southey framstår åter i förmågan att
finna och träffa olika lands och tiders lokalfärg -
äfven det, som nämndt, ett äkta romantiskt drag,
då hos klassicitetens skriftställare allt var mera
likformigt och formen af större vikt än färgen.
Af större och mera ingripande betydelse än sjöskolans
medlemmar bli emellertid de tre stora författare, som
fullbordade och afslutade romantikens utveckling,
engelsmannen Byron, skotten Walter Scott och
irländaren Moore.
Byron är den engelska nyromantikens på samma gång mest
och minst romantiske representant, den, hos hvilken
den romantiska subjektiviteten, liksom hos Heine i
Tyskland, utvecklar sig i de härligaste poetiska
skapelser, men hos hvilken den äfven spränger,
förintar sig själf och går upp i världssmärta.
George Gör don Byron föddes 1788, uppfostrades af
en nervsjuk mor och visade redan tidigt anlag till
excentricitet. Hans första framträdande som skald
var mindre lyckligt, och kritiken behandlade honom
tämligen öfverlägsen Detta väckte hans vrede, och han
utgöt sin harm i en straffsång, där han på samma gång
afslöjade sina väldiga skaldegåfvor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
