Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
sång hade af tridentinska kyrkomötet förbjudits, om ej
Palestrina uppträdt och med sina inässkompositioner
visat, att det var möjligt att skrifva lärdt och
uttrycksfullt på en gång. Palestrina är 1500-talets
största musikaliska namn jämte Orlando di Lasso,
som kallades den siste nederländaren, emedan
han sammanfattade den nederländska skolans bästa
egenskaper och tillika förebådade en ny tid. Det
sista var äfven fallet med den venetianska skolan,
hvilken utvidgade tonsystemet genom att lämna
rikligare rum åt kromatiska halftoner. Jämte
de, lärdare formerna mässa, motett, madrigal
odlades äfven de enklare frot-tola, villanella, i
Tyskland liedlein, hvartill kom den hufvudsakligen
från tyska folkvisan härstammande protestantiska
koralen. Sången var flerstämmig och utan själfständigt
ackompanjemang. Endast för orgel, klaver och luta
bragte denna period försök till mera konstmässig,
ren instrumentalmusik, hvilken då hade sina egna slag
af toriskrift, kallade tabulatorer och bestående
i bokstäfver och siffror. Instrumenten voro för
öfrigt af mångahanda, nu mest föråldrade arter;
men endast sångare och organister räknades för
bildade musiker, hvaremot öfriga in-strumentalister
skilde sig från dem och utgjorde särskilda skrån,
s. k. »pipare». Kringvandrande spelmän voro så godt
som fågelfria; så t. ex. säger den gamla svenska
västgötalagen, att spelman »bedje aldrig om rätt med
större anspråk än en hudstruken trälinna».
Strax före början af 17:de århundradet försiggick
en viktig oiuhvälf-ning, nämligen att enstämmig
sång med ackordisk ledsagning, som förut blott
förekommit bland dilettanter, fick insteg äfven i
konstmusiken. I sammanhang därmed uppstod operan och
oratoriet genom Caccini, Peri och Cavaliere. Operan
var en frukt af samma sträfvanden som renässansen
i allmänhet; meningen var att återupplifva det
gamla grekiska dramat med dess deklamatoriska
sång. Detta försök misslyckades visserligen, och
hela operaformen har sedan i alla tider varit mycket
omtvistad. Men i musikens historia bildar dock operan
epok såsom mäktigt bidragande till både melodiens,
harmoniens och instrumentationens utveckling. Som
den nyare harmoniens fader räknas Monteverde,
enär han första gången vågade ett fritt anslaget
domi-nantseptiniackord, en tonförbindelse, som är
ett uttryck för hela den moderna tonförvandtskapen,
ehuru densamma först i våra dagar fått sin förnuftiga
förklaring, nämligen såsom en enhet af två klanger,
båda dominanternas, hvilka naturnödvändigt upplösas
i den närmast besläktade tredje eller tonikans. De
första operakompositörernas otympliga försök till
recitativ förbättrades af Monteverde, och senare
uppträdde därjämte arian såsom en mera afrundadt
musikalisk form, hvilken fick sin gestaltning bestämd
genom Scarlatti. Oratoriet utvecklades af Schutz,
violinspelet af Corelli. Sångkonsten växte uti
Italien, men tillika förbereddes dess urartning i en
enväldig virtuositet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
