Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
mit längre, och de grekiska skulpturerna stå än i
dag som oöfver-träffade mönster.
Härtill samverkade många omständigheter. Bland
hellenerna med deras fria och sunda författning, där
hvar man var man för sig, och i ett klimat, där den
vänliga naturen aldrig injagade skräck eller bäfvan,
samt under en uppfostran, som till den högsta grad af
fulländning utvecklade kroppens styrka och smidighet,
där ögat dagligen i gymnastiksalarna vandes att se
härligt utbildade nakna kroppar, måste just den konst,
hvars mål det är att framställa människokroppens
ideal, utbildas till fullkomlighet.
Hellas’ gudar voro redan i dikten idealiserade
människor, och de blefvo det än mer i
skulpturen. Gudarne voro nämligen här som i Indien
de, som mest framställdes, men hur annorlunda än
däri Deras styrka och skönhet var endast den högst
utvecklade mänskliga. Krigsgudens kraft framställdes
icke genom att han fick tre par armar, utan därigenom,
att hela hans kropp gaf bilden af en man på höjden
af fysisk styrka.
Ej heller framställdes en egenskap hos gudarne
därigenom, att man gaf dem delar af djurkroppar. I
stället sattes de djur, hos hvilka den hos guden
förhärskande egenskapen ansågs finnas, som attribut
bredvid guden. Attributet spelar en mycket stor rol i
den grekiska skulpturen; man kan på det genast veta,
hvilken gud det är man har för sig. Så framställes
Zeus med örnen, Athene smed ugglan, Hera med påfågeln
bredvid sig.
Endast i vissa obetydliga detaljer bibehåller den
grekiska skulpturen, för att antyda en egenskap,
en djurform. Så har t. ex. den snabbe Hermes ett par
små obetydliga vingar på fötterna.
Materialet för statyerna var stundom guld och
elfenben, men vanligast den härliga pariska marmorn.
Skulpturerna voro fria konstverk för sig, men de
tjänade arkitekturens ändamål och användes vanligen
att på ett harmoniskt sätt smycka templen.
Gudens ståndbild stod inuti cellan. Grafvelns
tynipanon pryddes af en symmetriskt ordnad grupp,
och långs cellans vägg eller utefter frisen på de
ioniska templen löpte en relief.
Den grekiska skulpturens historia indelas i fyra
epoker.
Under den första, som räcker till persisk-grekiska
krigen, äro formerna ännu något tunga och stela,
men statyerna ha en allvarlig värdighet och kraft.
Till denna tid räknas de flesta metoprelieferna på
de d orisk a templen samt gafvelgruppen på templet
i Aigina. De äro ännu stela i formen, men visa en
fullt klar uppfattning af gruppens komposition,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
