Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - BARNDOM OCH FÖRSTA UNGDOM - Barndomshem och närmaste omgifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställer sig Ellen skyddande framför den lilla och
säger: »Hon ä tå liten, hon tan inte hjälpa′t.»
Sitt eget tidigaste minne omtalar hon själf i
inledningen till sin nyligen utkomna bok
Lifslinier, det, då hon kände »den första
förnimmelsen af lefvandets lycka». Hon fick sig
anförtrodd den hjälpbehöfvande lilla systern, som
ej ensam kunde komma uppför en kulle invid
gärden, och man förstår af detta, hur lycklig hon
var, då hon kände den lilla varma handen i sin,
och solen sken på dem båda.
I sitt femte år är hon en längre tid på
Björnö. Redan har hon kärlek till böckerna.
Då man i morföräldrahemmet läste högt de då
nya böckerna Lykttändaren, Jane Eyre, Onkel
Toms stuga m. fl., kröp hon under bordet och
hörde på, när de stora trodde henne leka. Hon
sysselsatte sig alltid själf och behöfde aldrig
kamrater för att ha roligt.
Hennes verklighetslif utfylles af att omhulda
syskon, som äro yngre än hon själf. Dockleken
är ej heller lik andra Evas döttrars, som
bäst tycka om utstyrda dockor efter senaste
modet, under det att de bereda sig att själfva
en dag bli modedockor. Nej, Ellen vill ha ett
riktigt lindebarn. En syklump får utgöra hufvud,
och tjocka handdukar snos ihop till kropp.
Ellens docka måste vara tung och bereda henne
en kär möda, då hon bär henne. Hon tager
dockleken liksom allt annat på allvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
