Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DE SISTA STOCKHOLMSÅREN - De sista Stockholmsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i59
synt och ett närsynt öga, en gåfva frän
hvardera hållet.
Af personer, som känt dem båda har jag
fått det intrycket, att Ellen Key af sin mor ärft
styrkan i känslolifvet liksom den stora personliga
anspråkslösheten, som alltjämt gör henne lika
tacksam för den minsta vänlighet och lika ur
stånd att fordra som när hon var den unga
flickan pä Sundsholm. Från fadern åter, som jag
kände, vet jag att hon har rättvisan och
ädelmodet i striden, liksom det vänliga och glädtiga
hvardagslynnet.
Båda föräldrarna voro häftiga, och detta arf
har äfven Ellen Key i hög grad, och hennes
egen snabba uppfattning gör henne ytterst
otålig öfver andras långsamhet. Visserligen har hon
utöfvat en själfbehärskning, som gör, att få nu
ana detta fel, men hon påstår själf, att hon
»några gånger om året ser rödt och skulle vilja
mörda!»
Hennes glödande hat till all orättvisa gör •
det äfven svårt för henne att tåla orättvisor mot
henne själf, ehuru hon därvidlag dock ädelmodigt
kan förlåta. Och aldrig har det beredt henne
någon svårighet att hjärtligt bemöta en skarp
motståndare till hennes åsikter, hvilken vunnit
hennes aktning som människa.
Den spelande kvickhet, som jag ofvan
påpekat, såsom ofta framblixtrande hos henne,
förleder henne aldrig ens i det gladaste samtal till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
