Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utdrag ur mr William Archers företal till Alan’s Wife
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är sant, att det finns ingen tröst, intet
uppmuntrande i Alans Wife, utom den sublima
trösten, att »allt det öfriga är tystnad» . . .
. ., I det vi åskåda ett sådant stycke som
Alans Wife, synes det oss ej då, som om vi såge
lifvet rätt in i ögonen och sade: »Nåväl, du
plågoande, vi känna dig! Vi låta ej lura oss af dina
fagra lockelser — gå du på och gör ditt värsta.»
Jag säger icke, att detta är ett beundransvärdt eller
eftersträfvansvärdt sinnestillstånd, men jag måste
erkänna, att mig fyller det med intresse. Alla
måste vi intaga någon ståndpunkt gent emot lifvets
största fasor. Filosofien kan ej helt enkelt ignorera
dem, och konsten, efter min mening, ligger inom
filosofiens gränser — eller med andra ord, intet
mänskligt är den främmande. Hvarför skulle vi
då förkasta och förakta ett skådespel, som för oss
ansikte mot ansikte med ett af lifvets mörkaste
problem — problemet af oförskyldt, oförtjänt,
ändamålslöst lidande — och behandlar det
finkänsligt, ömt, mänskligt, utan något af den råa
och cyniska pessimism, som genomgår de stycken,
som till exempel uppföras på Théåtre Libre? Man
skall naturligtvis säga, att därför att jag berömmer
Alans Wife, önskar jag att all dramatik skall
öfvergå i dysterhet och fasor. Detta är ett stort
misstag. Sådana arbeten skola vara undantag i
konsten, liksom sådana olyckor äro undantag i
lifvet. Jag endast nekar att från konstens område
utesluta något arbete, h vil ket talar från hjärta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
