Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- I dödens famntag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I DÖDENS FAMNTAG
Här ska dom få se på en, som kan
segla, även om man inte är
trind och röd och linhårig och gud
vet allt av attribut för äkta skär-
gårdstös, som det så vackert dillas
om i sjömansvisorna. Är jag inte
käck, kanske? — Inga
gav mössan ytterligare
en puff så att den sä-
kert endast hade
försynen att tacka, att den
kunde hänga fast, och
vred och vände sig i
sin "sjömansstass" helt
i vitt.
— Nå, farbror, du
säjer ju inte ett smack?
Den tilltalade slog
långsamt askan av
cigarren och betraktade
brorsdottern.
— Hm, om du inbillar dej, att en
riktig sjöman, och en sådan tycker
jag mig höra att du vill uppträda
som, går klädd i sån där elegans, är
du inte en smul bättre än dom där,
som plitar sjöcharmörvisor. Det blir
nog annat av, när du får lukta på
saltvatten, flicka.
— Lukta, jag... Inga gjorde ett
kast på huvudet så att den vackra
mössan damp i golvet. Jag, som
flera år i rad varit med på regattan
och varit "kuttersmycke".
— Tvi, ett sådant gement namn.
Farbrodern gjorde en fruktansvärd
grimas, precis som om han varit
sjösjuk. Kuttersmycke! Förskona mej,
Inga! Så’nt låter tillgjort smicker
från de vitbyxade kuttercharmörerna,
för att inte säga äckligt fjäsk och
omoral. Kanske karlfolket inte är
så dumt på en så’n där regatta, men
kvinnsen ... Blir det allvar av,
kryper kvinnan fram och ställer till
förvirring ... Men lycka till på
semestern. Hoppas du får dej ett riktigt
dopp, vilket sällan kan ge en
föreställning om verkligt sjöfolksliv, om
det sker den varma årstiden ... Du
träffar väl nå’n lots eller annan
skärgårdsindivid, som måhända kan visa
dej...
— Lots ... Farbror
ska inte tro att jag
dåras av sådant folk.
Grovhuggare,
trögmånsar, som bara
gapar och flinar och i
själva verket tycker,
att man är hemskt
omoralisk. Men hej...
Nu måste jag kila ...
— Kanske bäst att
fröken kryper ned hit.
Det skvalpar över i lovart...
— Prat. Jag är inte rädd för
vatten. Inga kröp, liksom för att
understryka sina ord, ännu mer upp mot
stäven i lovart. Hon var inte riktigt
belåten med det mulna vädret och
regndiset. Nu hade hon fått en
byltig oljerock över stassen och blötte
ned de ljusa skorna. Karlen akterut
var vad hon väntat, en grovhuggen
individ, med flerdagars skäggstubb
och en svartrökt pipa i munnen. Hon
hade undrat varför han inte kunde
röka cigarretter istället, men då hade
han flinat till och fått fram något
om vatten och blåst...
— Ja, hon hade verkligen fått
offra sig för kära släkten, tänkte
Inga, där hon satt nerkrupen bakom
stenhällen på kobben ett gott stycke
till havs från skäret, där hon
tillbringade semestern. Farbror
Magnus hade släkt härute, och så hade
dom naturligtvis velat skryta med att
ha fina bekanta i staden och vädjat
till Inga att komma och hälsa på.
Varför inte, hade hon tänkt. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:35:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/enroligh/1935/0020.html
