Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
är något rörande öfver henne — kanske inest
för det hon är så ung, ja, det är något rörande
öfver al! ungdom. Något fattigt och rörande.
Ungdomen är rik, brukar det ju heta. Men det
är ett misstag — ungdomen är alltid fattig.
Hans röst var icke längre obehaglig, men
stämman hade en glashård klang, som under
fortsättningen likväl då och då förbyttes till
silfver. Från den mjuka sänkningen steg den
dock genast åter till skeptisk och förbindlig
berättarton.
— Zezette är alltid med. Men icke blott
om morgnarna. Sedan nu fru Pelican åter
flyttat ned från fjärde våningen äro vi ju
grannar vägg om vägg. Och där är en igenklistrad
tapetdörr från deras sofrum in till min
sängkammare. Där står Marcelle med Zezette i
famnen och hviskar de ömmaste namn. Hon
uppfinner smekord i det oändliga. De låta
som kyssar. Kramande katten intill sig hviskar
hon, med munnen tätt vid dörrspringan:
— O, gud, hvad jag älskar dig! Du min
lilla egen rara söta älskade Hector Zezette!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
