Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Georgs eller tant Rezias Öron, att hämta Ignelius, vilken
skötte lansetten så skickligt som någon fältskär.
Snart st®do bägge i Elviras kammare, dörren tillslöts och
inom några ögonblick uppsprang en stråle ur armen.
Nu jämnade sig färgen på Elviras kinder, ett långt,
djupt andedrag smög från det lättade bröstet, hon såg sig
om, och då hon fann sig vara ensam med sin far och gamle
Ignelius, gav hon dem var sin tacksam blick, som tydligt
visade hur nöjd hon var för det, att inga andra vittnen
funnos till hennes svaghet.
Gubben Ignelius lindade med tårar i ögonen förbandet
omkring sin unga frökens arm. »Om han visste detta, den
stackars hederlige kaptenen», viskade han, då
kommendörkaptenen gått ned på en stund, »så kunde han visst icke
följa det råd eller nära nog befallning, som han i dag
fått...»
»Vilken befallning — han reser ju av fri vilja?»
»Jo visst ock! Jag kom händelsevis att stå i förmaket,
då kommendörkaptenen i lilla salongen sade honom, att det
vore hans samvetsplikt att resa hem och göra slut på ett
eller annat sätt.»
»Ack, var det pappa... Han hade i alla fall rätt! Men
gå nu, trogne Ignelius, och låtsa om ingenting — jag ville
icke för allt i världen, att han skulle veta, att jag varit
så... så...»
»Nej, Gud bevara oss för det, nådig fröken, och jag lär
väl vara den siste, som skvallrar om den saken!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
