Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som död, överflytta arvsrättens till min kusin, dåvarande
premiärlöjtnanten baron Arnold von U., den enda
människa, utom Ignelius, för vilken jag kände aktning och
vänskap, ty när forna bekanta vände sig från mig, kom
han mer än en gång att erbjuda mig sitt sällskap, sin
vänskap, sin tröst. Genom ett sådant steg att gå tiden i
förväg skulle jag åtminstone bliva kvitt min fruktan att ånyo
ställas inför domstolens skrank: Henrika, min avsvurna
fiende, levde ju ännu.
Detta förslag hade emellertid aldrig kommit till stånd,
om icke mina öden längre fram länkat sig så, att jag
där-uti måste finna en fördel.
Åter hade ett par år förflutit.
Leopoldine vilade längesedan i den grav, som min
förvillelse öppnat åt henne. Henrika hade flyttat från den
trakt, där dessa sorgliga händelser tilldragit sig, och det
dröjde icke länge innan jag erfor, att även hon var död.
Jag kände nu en viss lättnad, lämnade mitt irrande liv,
mina dystra tornkamrar och flyttade åter in i den våning,
som jag i forna dagar bebott. Någon gång mottog jag
besökande och började åter lyssna till Ignelius* gamla råd att
jag borde gifta mig och begynna ett nytt liv.
Vart skulle jag emellertid vända mig med ett sådant
förslag? Mina öden voro tillräckligt kända att sätta en
gräns för varje försök att vinna någon av mitt stånds
döttrar. Och ur vilket stånd som helst jag ville välja mig en
maka, syntes det mig omöjligt att bjuda någon dela ett
namn, som vunnit en så vanärande ryktbarhet.
Min övergivna ensamhet och mitt återvaknande begär
att än en gång sammanknyta mig med mänskligheten
segrade slutligen över varje betänklighet. Jag öppnade en
skriftlig underhandling med en av mina grannar, en
utfattig adelsman, som ägde en dotter, vilken jag ett par
gånger sett och som föreföll mig äga ett gott och älskvärt
väsen. Det var mitt hopp, att deras fattigdom skulle
stämma dem till min fördel. Men hur grymt blev jag ej
bedragen ! Se här det kalla, förnärmande svar, som tillsändes
mig:
Jag är en fattig man, herr baron, men min dotter
medför som hemgift ett aktningsvärt namn, och herr
baronen torde ursäkta, att även jag har samma an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
