Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— lyssnade hon en dag till de oädla känslor, som lågade i
den förrädiske vännens bröst. Säkert var hon aldrig
brottslig, men min far trodde så, och ur stånd att leva, sedan
han fattat denna övertygelse, föll han för sin egen eller
den falske vännens hand... vilketdera har aldrig blivit
utrett. Min mors förstånd utslocknade på den förfärliga
morgonen, och hon dog vansinnig... Hjälplös och värnlös
hade jag tidigt blivit utstött bland främmande, då fru B.
upptog mig och uppfostrade mig.»
Att de tusentaggade törnen, som i detta ögonblick
genom-stungo min själ, ej på samma gång berövade mig livet,
kom förmodligen därav, att detta ännu hade varit en för stor
välgärning för mig.
Jag levde således, men striden i mitt hjärta var förfärlig.
Min heder och den bättre delen av min kärlek tiggde
av passionen Nicolines frihet. Låg ej redan hennes stulna
barndomsfröj d, hennes bittra ungdom tungt på mitt sam-^
vete utan att jag borde inviga hennes kommande liv till idel
försakelser.
Som baron Wilhelm von U. kunde jag ej tänka mig
att äga henne: detta namn måste hon hava hört, men med
Bernhard Letsler skulle hon ju beständigt föra ett irrande
liv, vars ojämnheter icke ens den högsta kärlek kunde
förtaga.
Med tordönsröst återljöd, i denna stund Richard Tanks
sista ord i mitt öra: »Inför Guds domstol stämmer jag dig
till ansvar för det du rånat och bestulit mig på allt!» En
rysning skakade min kropp liksom min själ. Gick jag ej
nu att till och med efter hans död bestjäla honom på den
enda skatt han lämnat kvar i världen: hans barn! Gick
jag ej att bereda detta barns olycka... ty kunde väl inför
förnuftets prövning den tanken hålla stånd, att hon med mig
skulle vinna ens en skymt av lycka?
Nicoline satt förstummad.
»Jag har upprört dig alltför mycket!» sade hon slutligen,
nästan avbedj ande.
»Ja!» svarade jag. »Och jag behöver i ensligheten
återkalla mina sinnen ... Denna historia... o, du vet icke...»
»J°> ja£ förstår», viskade hon innerligt, »jag ser, att
den upprivit något svårt sår i ditt hjärta — och jag lider
med dig och kan ej förlåta mig, att jag gjort dig ont!»
Jag förmådde ej höra henne. Jag gick, sedan jag sagt,
att jag skulle återkomma nästa afton vid samma tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
