Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Skilda, skilda»... mumlade han... »nej, det stod icke
så här!» Och åter ryckte han till sig manuskriptet och
omläste de sista raderna, som förstg, gången icke kunnat
fullt fästa sig i hans själ, över vilken hela massan av detta
söndersplittrade liv då vältat sin tyngd.
Hans kind purprades, hans öga log. »Jag måste se
henne, se henne genast... O, Elvira, vi äro förenade — jag
visste ju, att vi voro det långt förut, och. min fars
välsignelse, hans varma önskan helgar nu vårt förbund.»
Han sprang upp: han ärnade utan besinning ila ned,
men stötte i dörren mot en människa, vars åsyn åter
gjorde honom sansad.
»Ignelius — gamla trofasta själ!» ropade han, kastad
tillbaka mitt i det liv, vars dystra gångar han nyss
genomvandrat, och innan Ignelius hunnit framkomma med en
halv gissning, var han så fast omsluten av Georgs armar,
att den gamle nära nog förlorade andedräkten.
»Jag ser huru det är!» stammade han slutligen,
darrande av glädje. »De där papperen ha upplyst herr kapten om
allt... O, all nåds Gud — om j ag en gång finge fröj da
mitt hjärta vid åsynen av min gamle herre, min mest
älskade husbonde!»
Vid dessa ord sprang det hårt spända bandet, som
sammanpressat Georgs känslor. »Min far, min far — min
mor, min arma älskade mor!.» och han grät, snyftade och
tryckte Ignelius ännu en gång mot sitt bröst.
»Låt mig genast komma ned i dessa tornkamrar, herr
Ignelius — jag kan icke styra mig tills i morgon!»
Ignelius hämtade nyckeln.
Tillsammans gingo de nu genom de långa ödsliga
gångarna, nedkommo i förstugan och passerade den med så
många vidskepelser betecknade trappan jämte de gamla
riddarna, över vilkas huvuden vinden oupphörligt lät
ned-regna skurar av det förtorkade löv, som ännu skälvde i
trädens kronor.
Vid den gamla dörren, framför vilken Elvira en gång
med darrande hjärta och så romantiska förhoppningar stått
och lyssnat stod nu även Georg och lyssnade.
Bommen föll sakta ned, nyckeln rasslade och med
lyk-tand i hand gick Ignelius förut att visa vägen.
Länge stod Georg stilla mitt på golvet i det yttre
rummet, liksom rädd för åsynen av varje föremål, som skulle
draga honom tillbaka i de flydda tiderna. Äntligen blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
