Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon kom icke längre: han stod redan bredvid henne.
Hans rörelser,, hans blickar förkunnade allt, men hans
läppar framstammade blott det enda ordet: »Elvira!»
Slagen av hennes hjärta måtte säkerligen återljudit i
hans, ty han tog hennes hand och lade den över sitt eget
våldsamt flygande hjärta. »Så, Elvira, så slår det dig till
mötes... j äg1 är fri1»
Blott ett enda lätt utrop, men detta innehöll mer än den
fullständigaste bekännelse, undföll Elviras läppar.
Någon liknelse till ett ordentligt frieri kom aldrig i fråga.
Dessa båda eldsj alar hade blott känslor, och vare nog sagt,
att till och med själva månen, vilken sett så många
kär-leksförbund avslutas, till den grad häpnade över alla de
lågor, som flammade upp därinne, att han fann sitt eget
ljus överflödigt och drog sig in i skyn.
De tvenne, som sutto på den lilla soffan, märkte ej
mörkret. Värre var likväl, att de icke hörde, det en vagn
stannade vid trappan, att röster talade där ute — nej,
ingenting hörde de förrän kommendörkaptenen själv, företrädd av
gubben Ignelius med ljus, steg in i salongen; och om ej
den .förre, som Gud ske lov ännu hade de bästa ögon, så
kvickt slagit dörren igen, skulle även betjänten följt efter.
»Vad knäveln... Georg — besitta... Varifrån
kommer du?»
»Direkt från himlen, herr kommendörkapten!» Och med
blixtrande ögon stod Georg hastigt framför sin gamle
chef.
»Än du, min fröken?»
Elvira hade flugit mot sin far, vilken nästan lika häpen
som månen betraktade det uttryck av glans, som låg över
de ungas anleten. Hennes blygsamhet kunde knappt
uthärda faderns leende blick, men på hennes läppar svävade
ett så ljuvt uttryck, då hon svarade: »Jag, pappa — jag
har gjort sällskap!»
»Men, hur ha ni vågat att mig oåtspord avsluta ett
förbund? Jag begriper väl, Georg, att du nu är fullkomligt fri,
men...»
»Nej, för Guds skull, icke ett sådant påstående! Jag
har aldrig varit mindre fri än nu, då jag blivit bunden för
hela livet, och att det skett herr kommendörkapten oåtspord,
däri är jag verkligen oskyldig: om det gällde mitt liv, så
kan j ag ej säga hur j ag kommit in i himlen! Men skett är
skett, och därför...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
