Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
liolog i den stora borgsalen, samt den mildt
melancholiska scenen mellan honom, Florio
och Alfred vid den lilla kyrkan i fjelldalen,
hvilken scene slutar fjerde äfventyret och
qvarlemnat i läsarens själ en sorgligt ljuf
känsla, likasom de förklingande ljuden af ett
adagio, en lugn och månljus höstafton.
Femte äfventyret, ehuru det onekligen
är en värdig slutlänk i denna rika poetiska
blomsterkedja, uppgår dock i mitt tycke ej
mot det fjerde. Zephyrs klagande sång, inan
Astolfs fatala möte med tiden inträffar, är ett
af de många förträffliga lyriska ställen, som
finnas utströdda i Lycksalighetens Ö, och
hvilken djup, fast bedröflig, sanning ligger ej i
dessa ord, som Zephyr i jaspisklippan vid
Amors vattenkonst ristar till minne af sin
förbleknade vän:
Allt öfvervinns af tiden_,
Allt isas af hans anda,
Allt ser sin dom stå tecknad på hans änne.
För menniskan får friden
Med nöjet ej sig blanda
Det sköna sjelft kan ej befria henne.
Hon är blott ett af tvänne,
Berusad eller plågad.
Ack! oljcksamma slägte^
Fördömdt till stoftets häkte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
