Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
sa, som slutar poemet, påminner lifligt om
Sophocles; Kamparnes sista sång är till ocli
med på samma meter som den sista
chö-ren i Pliiloctet. I Frithiof deremot råder
en mer romantisk ton; de flesta sångerna
utmärka sig, med all sin klara objectivitet,
genom lyrisk flykt och glödande färgprakt.
De strödda romanserna bilda i bägge dessa
dikter ett skönt och betydelsefullt helt; men
några få undersköna partier, såsom till ex.
Frithiofs Lycka, Afskedet, Vikingabalken,
Frithiofs Frestelse, m. fi. kan Helge ej framvisa;
deremot torde hållningen der vara mer jemn.
Skönheten af det bela öfverstrålas imellertid
i Frithiof ej af partiernas skönhet. Något,
som ännu mer bidrager att, oaktadt den
yttre likheten, göra den inre olikheten mellan
dessa bägge dikter så mycket märkbarare, är
den omständigheten, att Helge slutar med en
fullkomligt tragisk katastroph, och att
utgången i Frithiof deremot beror på en tillfällig
händelse, på ett dödsfall, som förorsakar
hjeltens och hjeltinnans slutliga förening.
Den Danska recensenten anklagar Tegnér,
att hafva alltför mycket moderniserat sitt
ämne, och anför några ställen, såsom
alltför mycket sentimentala, att till ex.
"hjelte-sonen vandrar i skogen och ser på månen", o.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
