Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MENNISKANS SEDLIGA FÖRHÅLLANDE TILL NATUREN.
Hvem älskar icke naturen? Hveni liar icke i något ögon-
blick af sitt lif känt sig gripen af det sköna, det ändamåls-
enliga, det stärkande, det helsogifvande i naturen ocli i ar-
betet uti ock för densamma? Hvem kar icke någon gång i
ett mer eller mindre fullt uttryck ovilkorligt gifvit luft åt
denna stämning? Alltifrån slafstatens träl, hvilken, liksom
den viljelösa vexten, är för lifvet fängslad vid den torfva,
på hvilken han föddes, och upp till det fria folkets ädlaste,
i sitt sjelfmedvetande friaste man, — alla älska vi naturen.
Kärleken till densamma må vara mer eller mindre blind,
mer eller mindre sjelfvisk, mer eller mindre ren den fin-
nes dock till hos oss alla. Den är liksom allas sammanhang
med alla och med allt. I alla de tusen arter af kärlek,
hvars trådar under tusen olika namn omslingra såväl den
enskilda menniskan, som alla jordens folkslag och samman-
väfva alla menniskor och alla möjliga menskliga förhållan-
den till en enda stor slägt, till ett enda stort samhälle:
i all denna kärlek är kärleken till naturen en alltid och
öfverallt närvarande grundlag.
Var kärlek till naturen är ett af de allmännaste uttrycken
af vart känslolif. Äfven för den till sjelfmedvetande minst
vaknade utöfvar den torfva, hvarpå lian föddes eller hvarpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
