åskådningssättet icke så litet lustig figur, med sitt orubbliga lugn, sin rotvälska och sin tobakspipa. Man vet om honom i allmänhet mycket litet annars. Man vet, att han har dugtiga kor, att han är stark i ostberedning, tulpanodling och sillsaltning; att han har godt om holländska dukater och tvättar sitt hus från morgon till qväll. Man vet möjligen, att han i all sin sjelfbelåtenhet är ett stort tjurhufvud, att han har ett riktigt tjurskalligt sjelfständighetssinne, att han i sina dar trotsat både kejsare och påfvar och långa tider igenom spelat republik på allvar der hemma bland sina sandreflar o. s. v. Men i det hela taget, man frågar ej mycket efter honom. Man har så mycket annat och ”interessantare” att syssla med och tala om. Ja, det är så, och det måste så vara. Holländarne äro numera ett folk, som lefver på sina kapitaler och sina minnen för det mesta, och dernäst på sin skeppsfart, som dock ännu är betydlig, och på sitt fiske och sitt åkerbruk, som icke heller äro så helt och hållet att förakta. Men det der är nu icke saker, som egentligen kunna väcka andra folks synnerliga deltagande eller uppmärksamhet. Och så får Holland ligga der det ligger. Men — skulle det ändå icke vara skäl att någon gång besöka just ett sådant folk, för att se efter, hvad det blifvit af det folket; om det