konstbehandling, såsom man finner det i Tyskland och England, hvarom redan jernbansstationerna i dessa länder vittna. Holländaren liknar i detta fall skotten och belgiern — och den vegetation, som omgifver gårdarne, är nästan uteslutande landtmannens eget verk. Den är också till följd deraf enkel och enformig. Trädvegetationen synes endast vara till för nyttans skull. Den uppträder derföre helst i form af häckar, trädrader utmed kanaler och vägar, samt i unga skogar, sådda eller planterade i stycken med raka gränslinier. Kring de mindre menniskoboningarne på bygden stå endast några träd, vanligen pilar, i behaglig, tillfällig, men snygg oordning. Större trädscenerier, större parker, som afbryta enformigheten, finnas ej många, — åtminstone ej så många som man möjligen skulle förmoda — såvida jag på min färd varit i tillfälle att finna det. Parkerna äro dyra saker. Det är endast rikedomen som ger dem tillvaro. Nå ja! Holland är ju ett rikt land, åtminstone ett land med mycket rikt folk uti. Ja, och derföre finnas också parker, men de äro liksom samlade endast på vissa punkter. Man finner dem mest utanför städerna såsom bihang till de rika stadsboernas villor och för öfrigt vid de rikare godsegarnes slott. Vid Arnheim, Haarlem, Haag och Utrecht äro de större