Förklaringen är enkel. Ju sällsyntare is och snö blifva mot söder, desto mer uppmärksamhet väcka de, när de någon gång förekomma. Och sär-skildt blir isen ett af naturens märvärdigaste fenomener i Holland, der, som jag ofvan nämnt, folket lefver nästan lika mycket på vatten som på land. När så deras kanaler ”lägga sig”, när ”trekschuiten” måste ligga der den ligger, hvad under då, om den amfibien holländaren, dragen till vattnet som han är, skyndar att pröfva första nattgamla is utanför sin stuga. Hvad under, att han njuter af skridskonöjet med passion, när han vet af huru kort varaktighet det nöjet är. Ty klimatet gör isen både sällsynt och ovaraktig der naturligtvis. På de begge sista åren hade vattnet icke frusit en enda gång. Under de kalla vintrarne ligger det fruset högst en och annan vecka. Det fryser och bryter upp flera gånger om under en sådan vinter. Klimatet är om vintern, för att säga det med ens, ostadigt. Men det är mildt i sin ostadighet. Salix baby-lonica (tårpilen) och Libanons-cedem skulle annars icke ”hålla ut” der på kalljord så väl som de göra, 1'idpanträdet (Liriodendron) skulle icke kunna utveckla sig till sådana jättelika former, och Rhododendron grupperna skulle icke förblifva så fylliga.