dens gamla borg, om dess märkvärdiga rådhus med allt hvad deruti är, icke ett ord om dess kyrkor o- s. v. Vi vilja meddela oss om den holländska stadens karakter i allmänhet. Den har något så egendomligt, huru varieradt detta än må vara, att en beskrifning öfver hvarje särskild stad skulle säga jemt upp ingenting, så snart ej den allmänna egendomliga karakteren först vore känd. Leyden är gammalt, som bekant är. Det är äf-ven gammalmodigt både i sig sjelft och i jemförelse med några andra af de holländska städerna. Men denna gammalmodighet är af den älskvärda sorten. Gammalt folk äro icke sällan liksom litet små-snaskiga. Det händer dem särdeles ofta att de snusa eller hafva någon annan ovana. Den gamla holländska staden är ej gammal på det viset. Den liknar deremot dessa gamla hedersgummor, som ända in i sista stund hålla sig ”propra” och ”stärkta”, hvilkas drägt är gammal som gatan', men alltid ny-tvättad, alltid fin. Man kan icke se en vackrare ålderdom än den holländska stadens. Den holländska snyggheten har också blifvit verldsberyktad. Framkallad af nödvändigheten, underhållen och öfverdrifven af vanans makt, har den öfvergått i nationalkarakteren och gör ett godt intryck, oaktad t all sin ängslighet. Hellre öfverdrif-