Men — eländet, fattigdomen, skall man fråga; ha icke de sina smutsiga sår i de holländska städerna, liksom öfverallt annars i verlden? Visserligen; men välskötta äro de såren. Det eländigaste parti jag sett i någon holländsk stad var jud'eqvarteret i Amsterdam. Annars har fattigdomen i Holland det hyggligaste utseende. Tiggeri finnes ej, och trasor icke heller, synas åtminstone icke. Och sålunda, hur man än söker upp mörka punkter i den holländska stadens yttre, man finner ej många. Den obehagliga lukten från kanalerna och från den saltade fisken, hvilken ej fattas på något torg, är det enda som plågat oss der. Men dessa sistnämnda obehag märka troligen holländame icke sjelfva. De hafva från barndomen inandats de dofterna. Skulle man nu söka förklara sig, huru allt detta tillgår, huru det är möjligt, att en sådan ordning kan vidmakthållas, så är svaret lätt funnet. Holländaren är sjelfständig, är kanske bland européerna den, som först af alla gifvit exempel på okufligt sjelfständighetssinne i alla riktningar. Han härmar hvarken den eller den nationen. Och hur mycket han än går i sina egna vanors bojor, — tvångets vana fördrar han ej. Det har han visat och dermed fyllt några blad i Europas historia. 5 Bref från Holland.