det första jag hörde i Holland, det gällde kyrkan. ”Här råder en sådan sekterism” klagade en holländare, lugnt och tålsamt förstås. — Ja, hvar råder icke sekterism, anmärkte jag. Men hvad för en sekterism? . . . Holland är som bekant protestantiskt, reformert. Det har för sin protestantism kämpat allvarligt och har i den kampen förevigat sig såsom ett folk af sanningskärlek och sjelfständighet. Det har tillika med denna protestantism infört lärofrihetens grundsatser. Och man återfinner alltså här, liksom i så många andra fall, likheten med England. Judarne lära till exempel sedan gammalt i Holland hafva alla möjliga rättigheter. Amsterdam har kyrkor af alla möjliga slag. Till och med katolikerna, ehuru holländarne väl egentligen aldrig haft något annat hat i stort än hatet emot spaniorer och katoliker, och detta såsom synonyma, — till och med katolikerna hafva religionsfrihet här. Hvad som för Holland emellertid är särskildt betecknande, det är det, att lagarne och styrelsen lära vara ”liberalare” än folket sjelft i religiösa mål. Under det att sålunda staten upptagit judarne såsom medborgare, mottagas de ej såsom medlemmar af åtskilliga bland de af enskilda bildade föreningarne. *