närmare efter, så intaga öfversättnmgarne ett stort utrymme i den förteckningen. Men . . . det fordrade helt andra krafter att karakterisera den närvarande holländska litteraturen. Jag har härmed endast velat nämna några namn och några siffror, för att låta dem gälla hvad de kunna. Och konsten? Konsten . . . Der lifsrörelsen ej är frisk, der entusiasmen är afsvalnad, der kan icke heller konsten andas rätt. Men ... holländame äro ett fritt folk. De hafva ju en af de friaste konstitutioner som något folk har. De äro ju också, för att åter nämna det, ett rikt folk. Och ändå ingen konst? Nej. Det vill säga man finner visserligen både ”landskap” och ”sjöstycken” och ”genrer” der, som annorstädes, målas i våra dagar. Men denna konst synes oss mera vara talangens, teknikens konst än inspirationens. Och denna konst lefver dessutom ett kosmopolitiskt lif. Den uppenbarar ej, att något särskildt lif i den riktningen rörer sig i Holland. Holland har haft sin Rembrandt och sin nederländska skola. Skulle väl konsten kunna blomma upp ännu en gång till nytt friskt, egendomligt och tillika allmänsannt lif? Men finnes då alldeles ingenting som vittnar om att lifvet är der, och att, om det också för