Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hungertid eller vid skeppsbrott. De renläriga judarna torde dock i det längsta
undvika dylika nödfallsutvägar, då ju den mosaiska lagen säger, att den som
vidrör ett orent djurs kadaver själv är att betrakta såsom oren, ända till
aftonen. De moderna judarna däremot, som icke längre hålla på de stränga
formerna, äro icke alltid så nogräknade ifråga om den gamla mosaiska
matvarucensuren, vilken egentligen grundade sig på förhållandena i Orienten.
Det var icke blott svinfettet, som var förbjudet, — även å de tillåtna
djuren funnos fettpartier, som ej fingo förtäras, utan i stället ansågos
förbehållna åt offren vid altaret. De bestodo av det s. k. nätet (omentum),
tarmkäxet, njurtalgen samt fettsvansen hos vissa får. Även vid detta
förbuds utfärdande lär Moses hava tagit i betraktande fettämnenas benägenhet
att i varmare klimat framkalla utslag.
Noggrannheten vid urvalet av födoämnen tog sig även liknande uttryck
vid matens beredning och vid bruket av olika kökskärl. Sålunda aktade
de sig väl för gamla lerkärl, vilka tillhört kristna, emedan de då kunde
befara att något orent tillagats i dessa. Begagnade metallkärl och
kastruller kunde dock godtagas, sedan de grundligt skurats, liksom även nya
kokkärl fingo stå i vatten en tid, innan de begagnades. De kärl, som användes
vid kokning av mjölk togos sedan aldrig i bruk för andra matvaror, och
vid påsken begagnade judarna även särskilda kärl, som ej fingo beröras av
syrat bröd.
De mosaiska trosbekännare, vilka strängt följde sin lag, undveko att
äta sådan mat, som lagats av kristna, men denna regel var dock svår att
efterleva i Sverige, där många judar i äldre tider måste taga in på
gästgivaregårdar och värdshus under sina resor. Genom förordningen av år 1792,
som tillät israeliterna att taga svenska pigor i sin tjänst, bröts den gamla
hävden, att judarna endast fingo hava egna trosförvanter i sitt hus, —
och det är ju även att förmoda, att den kristna pigan stundom fick röra i
grytan. Beträffande köttvaror vidhölls däremot den gamla rituella slakten,
så att judarna endast köpte kött av israelitiska handlande eller själva läto
slakta efter reglerna för att vara säkra på att blodet ordentligt avtappats.
Före stekningen fick köttet därjämte ligga en god stund, bestruket med
salt, för att blodet ytterligare skulle utdragas, och köttet togs sedan ej ur
grytan förr än det väl genomstekts.
Judarnas omsorg att söka utdraga allt blodet ur köttet, innan det
kokas eller stekes, fortfar ännu i dag, och grundar sig på de gamla mosaiska
föreskrifterna, vilka i detta fall äro så stränga, att de stadga dödsstraff för
den jude, som förtär blod eller mat, i vilken blod ingick såsom
huvudbeståndsdel. Moses ansåg, att blodet tillhörde altaret såsom ett offer till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
