Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
ur, tills den yttersta i denna apekedja når
trädet på motsatta stranden, der han fattar-
kraftigt tag, hwarefter den första släpper sitt
tag, och sålunda kommer hela sälskapct öfwer.
En resande, Rengger, berättar om en A-
pa i Sydamerika ett roligt drag. Apan satt
i ett pomeranöträd och hade sin unge med sig.
Men ungen gjorde bara förtret åt sin moder.
Just som hon plockade frukten och skulle äta, wips
då krafsade ungen bort den. J börjaki skuf-
fade modren sakta undan sin unge. Der-
efter grinade hon och wisade mißnöje. Men
då ungen icke lät det bekomma sig, måste hon
gripa till aga. Hön luggade rigtigt sin un-
ge och tryckte honom fast mot sin rygg, der
han då måste hålla sig wackert och stilla.
Men när modren slutat sin måltid, tog hon
ungen åter ömt till sitt bröst. Den sorgfäl-
lighet, hwarmed hon behandlade sin unge, den
moderskärlek, hwarmed hon lade honom till
sitt bröst, och den omsorg, hwarmed hon upp-
sökte och bortstaffade insekter, soni plågade ho-
nom, allt war någontig alldeles beundrans-
wärdt·
De flygande Maki’s bära sina ungar
hängande wid bröstet, alldeles såsom fläder-
mössen göra, hwilka medföra sin späda un-
ge, då de flyga ut, för att icke lemna den
hemma utsatt för någon oförmodad fara, och
som således äfwen wisa oß ett stönt drag af
moderskärlek. «
9
IU
Du ser, att djuren icke äro så oförnufti-
ga, som wi menstor i allmänhet tro, utan att
«Gud hos dem nedlaggt äfwen de ömmaste
känslor. Det är derföre stor synd, att plåga
de stackars djureir. Jgenom hela skapelsen
gar såsom ett grund-drag kärleken, som är ett
återsken af den kärlek,h1varmed Gitd älskar
sitt skapade werk.——
Mälarens dröm.
"Jag drömde wid aderton år —- det war
en skön poetisk dröm — en dröm, svin gjorde
det djupaste intryck i mitt innersta wäsen och
som sedan på mig utöfwat ett mägtigt infly-
tande — jag drömde att yttersta domen och
werldens ände war förhanden. Rödfärgade
skyar swäfwade på himlen och tunga hotande
molnmassor rullade fram i den qwalmupps
fyllda rymden. Iag tyckte mig sjunka —
sjunka långsamt i det swarta djupet, derifrån
gräseligt skrän och skärande mißljud nådde
mitt öra. Och ju djupare jag sjönk, desto
mer hjertskärande blefwo ljuden och jag greps
af ångest, som menniskospråk icke kan beskrif-
wa. Jag sjönk allt djupare —-
min ande bäfwade och jag bad i
min nöd —- bad ur djupet af min
själ en bön om nåd och frälsning.
Iag bad till Kristus —- och genast
begynte jag att åter höjas —höjas
småningom Ur djupets mörker. De
hemska ljuden upphörde och jag
förnam de första tonerna af en
himmelsk musik, som allt mera till-
tog. Mina ögon woro tillslutna,
och först då, när musiken skönast
och klarast kringljöd mig, då öpp«
nades ögonen och jag såg frälsa-
ren med utsträ·ckta händer stå ös-
wer mig och tilldela mig förlåtelse
— och nåd, under det i fonden swäf-
wade i ljusa, lätta, mångfärgade skyar hwita
»andar af bekanta personer. J detta ögon-
blick fattades jag af en den allraljufwaste
fröjd, mitt hela wäsen upplöstes i en enda sa-
lig känsla — en känsla, som jordiskt sinne icke
kan fatta. Åter tillslötos mina ögon, musi-
ken begyn«te aftaga, de sista dalrande tonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
