Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
Anna nu sick, hade hon aldrig wäntat. Det
roar en hel löfsal af blomsterkrukor, som i he-
la rummet spredo en balsamisk doft. Der
woro blommande löfkojor och lackvioler, nejli-
kor och rosor, hyacinther och heliotroper, Ne-
rier och Carter. Anna blef berusad af deras
wällukt, och på länge anade hon ännu icke
hwad som fanns inom blomsterställningen.
Men derinnanför stod ett bord, med allehan-
da wackra saker. Och så mycket war der, att
Anna icke wißte, hwad hon först skulle se up-
på. Men ju mer hon betraktade, deß mer öf-
werraskad blef Anna. Der war en den alm-
nättaste lilla klädning med sin tröja, der war
den nya sommarhatten, som Anna önskat att
få, der roar en ritlåda med alla möjliga fär-
ger, der war en liten parasoll, som mormor
gifwit, och den wackra "Barnträdgårde11" af
hennes pappa, och af mamma fick hon ett sy-
skrin med sax och nål och wax« och tråd, och
Anna war så förtjust, att hon riktigt war li-
tet yr i hufwudet. Och än mera förbryllad
blef hon, när en hel dock-kammare inbars,
der det fanns både stora och små dockor, och
soffor och bord och stolar, som woro så små,
att dockorna kunde sitta på dem.
Senare på förmiddagen kommo Annas
bekanta på gratulation. Anna wisade alla si-
na gåfwor, och tyckte att det war så innerli-
gen roligt, när barnen beundrade dem. De
städade och stökade i den lilla dock-kammaren.
Några as dockorna låtsade wara herrskap, an-
dra pigorna, och några woro fremmande, som
komma på besök. Barnen satte ord i dockor-
nas mun och lät dem prata både om krig och
fred. Ett, tu, tre, så kom en dockbetjent in-
springande och ropade: fienden är här. Då
blef det brådska, dockorna samlade ihop sina
dyrbarheter och sprungo i en wrå och gömde
sig. Men dock-betjenten menade ingen annan
siende, än Greta och Lisa och Stina och Las-
se, som kommo att borthemta de fremmande
barnen. J detta ögonblick tyckte barnen rik-
tigt, att dessa woro fiender, som ryckte dem
bort midt ifrån glädjen. och leken. Barnen
måste skiljas, de togo afsked och gingo.
När Annas pappa kom till middagen,
gas han åt sin dotter en silfwerslant och sade:
denna slant får du anwända nu alldeles ef-
ter ditt eget godtfinnande. Alina neg och tac-
kade, och såg förnöjd på slanten.
På eftermiddagen öfwerlade Anna med
sig sjelf huru han skulle anwända sin slant.
n tänkte hoti på att köpa sockergry11, än en
liten kosmorama, som hon sett sin kusin Em-
ma ha, än en liten ros uti sin nya hatt, än
en liten ring att ha på singret, och slutligen
så tyckte hon att pumperniklar kunde smaka
rätt bra att äta på sin födelsedag. Alla sina
öfwerläggningar meddelade Anna åt sin mo-
der, som satt och sydde i samma rum. Men
Annas mamma sade alltid blott: gör som du
sielf tycker, pappa sade ju att du får anwån-
da slanten efter ditt eget behag. Och då blef
Anna åter willrådig. För att hjelpa henne i
hennes förlägenhet bad modren Anna gifwa
sig tillfreds, och icke göra sig så brådt att bli
af med penningen. Ja, tänkte Anna, kanske
får jag flere, och då blir det roligt att räkna
öfwer sin stora kassa. Men med detta beslut
war Anna icke heller riktigt nöjd, och kanske
skulle hon ännu fundera på slanten, om icke
Annas moder börjat tala med henne om an-
dra saker.
Anna, sade modren, du har i dag fått
många rara skänken-säg mig, hwilken du tyr-
ker mest om. Anna blef mycket eftertänksam
och begynte öfwerlägga. Du har i dag, fort-
for modren, fyllt sju år, du har fått wara
frisk och helbregda och behålls dina föräldrar
som älska och wårda dig. Ar icke det också
en stor och rik gåfwa? Då blef Anna ännu
mera eftertänksam. Du har haft mat och
kläder, widto« åter modren, och icke lidit nå-
gon brist. r icke detta allt en gåfwa, och
hwem är du skyldig tacksamhet för det? An- «
na lyfte upp sina ögon och sade: Gud. Ja,
Gud, som är allas fader. Men Gud har
gifwit dig ännu mera. Han har gifwit dig
sin egen son, som föddes arm och fattig hit
till denna werlden, såsom du har läst i Nya
Testamentet. Och ännu mera, hwad har den–
na Guds son gifwit dig? Han har dött för
dig, han har af kärlek gifwit sitt lif för dig.
Skulle icke du af kärlek wilja gifwa något åt
honom igen. Jo, swarade Anna gladt, om
.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
