Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
nicka . . . och sa somnade han, -der han sattjwara den wackraste af oß, sade han. Och med
midt i sin konungsliga wärdighet detsamma gick der den allraljusligaste doft från
Dersöre tänker jag att wi måste mal gö- hans snöhwita blommor
ra som naturen will, och sömnen är wißt eni Björken tyckte det wara mycket klokt ta-
kostelig gåfwa för den trötte, deei s ute eller ladt, ty han hade lagt opp sitt långa gröna
den bedröfwadez men tagont stall man sofwa hår med papiljotter, och nu skakade han sina
— man skall ej wräka sig under en herrlig«hängande korkskrufo-lockar i den sakta mor-
niorgon, utan inbilla sig att den gamle sista-i
opp och-tänkte han-
ren står utanför fönstret och ropar-:
eestoal opp och refwa!
Men jag skulle ju säga huru det roar orn-
morgonen istogen. Jo det roar grönt och
friskt och mycket ljufweligt Der stodo mango
träd af olika slag, alltiftåti den himmelshöga-
furan, som en dag tänkte på att blifwa mast-
träd, ända till den lilla knottriga enrisbusten,z
som tröstade sig med att nog kunde han också·
blifwa ett trad, om hart bara bleßve qwistad
och bunden ivid en påle; men se det bryr jag
mig inte em, sade ban; jag tycker mera om
att roara i min frihet Tärik om jag wore
ett träd, så skulle ej barnen räcka opp till mig,
nar de komma att snärja enris, för att strö
på golfwet i deras stuga om söndagsmorg-»
nakna-
Det är också det enda du kan häri werl-
den, sade granen, sotn stod helt förnäm der
bredwid.
du din pvßling, sade han.
Hwad gör det? sade enrisbusten. Det
fan wara mycket nog att jag gör menniskor-
glädje med min friska doft ifrån skogen. Deßs
utom duger jag att röka ut myggor med, och
sett så duger jag till stifwa på gossarnas sprätt-
dågar, och sen så kokas detokt på mina bär,
okl) sen så kan man göra siriip af dem, och
sen så . . .
Nej war nu tyst, sade rönnen, ty det lå-
ter fasligen egenkärt att slå der räkna opp alla
sina meriter. Jag hade wäl lust att weta
hwem som är den wackraste här i stagen-
Hroad säger du ont det? Och så ruskade rön-
nen behagligt på sina lummiga hwito grenar,
tv hast stod just nu i sin midsommarblomma.
Ja det kan wara en frågat ropade häg-
gen, som war så hwit, så hwit som om han
upß warit i snöbollskrig, tp han blommade
också han. Låt oß tänka efter, hroem söm kan
gonwinden. Jag är bestäntdt den wackraste,
Meri alen, som stod der wid stranden as
sjön, såg sig oupphörligt i spegeln och tyckte
sig wara så blågrönt och älskivärd, att ingett
kunde wara wackrare. Derföre nickade också
han och sade: jo si det war en fråga att tan-
ka på-
Aspen stod bredroid och darrade af för-
skräckelse att någon skulle waea wackeare än
han. Alltid så darrade han, den stackats aspen,
ty fast hare war hög och stor, så hade han ett
klenmodigt hjerta och störa qwistar. th pi-
len och widebusten stodo bredwid, men tego
helt stilla och hade sina tankar för sig-
Nog borde nsi ändå fråga blommorna,
sade lönnen, som utbredde sitt smala lummis
ga löftak öfioer tufroor fulla med sippor och
hjortronblomnior.
Det är alls-inte nödigt, sade tallert snäsigt-
Du är just lagom att trampa på«För att wara wacker, måste man wara stor
soch stark. Se pli mig, ser jag ej ståtelig ut?
Nar jag ruskar uppa mig, faller jag tusende
nålar till jorden deni plocka myrorna opp och
nyttja dem till spjut, när de tåga i trig-
Wißt är jag esi ståtelig bjesse, det törs ingen
neka. Och så tog han en grym min uppå sig,
för att skrämma de andra.
Eken stod der helt lugn och hörde uppå.
Det ät narratligt att dönia i egets sak, sade
han. Jag ar saker uppå att hivar och en af
er tycket· sig wata wackrasi as alla. Låt oß
det-före fråga bofinken det-borta i björktoppak-
na, hon är icke partisk för någon af oßz han
kan bäst saga hivad som at· wackisast i skogen.
Sagds och gjordt, de frågade bofinken.
Men hast betänkte sig länge och wille ej givit-
tra sanningen frank.
Då komma dee twå små barn, en gosse
och en flicka, som bodde i en liten stuga helt
nära intill. Rar de tomma ut i den tidiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
