Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Men trädfkedeii sade till sin matmor: —-
,i skaftet — sade mästaren.
bara en simpel trädsted, jag känner på mig,;
Kära fru, jag anser mig för god att wara
att jag inte passar att svara i käket, utan att
jag bör wara på stora bordet . . . jag kale ej
med pigor och drängar-, de ha så plumpa fa-«
soner och gå så illa åt mig . . .
laga så att jag blir en silsiversked·
Matmodreli wille göra den kära stedeli
släta frit,
till wiljes och bar henne bort till en guldsmed«
som lofivade att försilfra henne. Och hare öf-
werdrog trädjkedeil med silfwer, så att hon
glänste som solen, och herr war så glad i sitt
hjerta, att det nästan kunde höras inuti staf-
tet. När bott kom hem, lades borr i silfwer-
korgen och drack dustål med alla silfweespedav
ne, lät taskedarne kalla sig moster och sade ku-»
sin till silfwergafflarne. Deßutom räknade holt
slägtskap med en förläggarsied, som hoii kalla-
de mormor, fastäti hon aldrig sett henric förr.
Meli när stedarne skulle brukas, sick hon all-
tid ligga qwar i silfwerlorgem fastäti hon all-
tid lade sig ofwanpå, för att icke afglönnnas,
så att del icke war hennes skuld, att holt ej
kom med. När detta flere gånger häiidt, och
hon alltid siek ligga amar, så klagade hon för
frun okl) fade: — Jag skulle be, att jungfrun
underrättas om att jag är en silfwersked och
lika god, som någoli annan. Jag begriper
inte, huru hon kan skilja mig från de andra,
ty jag är mycket blankare än de andra.
— Jo, sade matmodern, —- hon känner
på tyngden, att du bara är en försilfkad träd-
pinne-
— Tpngden, tyngden! — stammade träd-
stedenz — det är således icke blott glansen u-
tanpå som skiljer en werklig silfwersted frän
en trädsked.
— Nej, barn lilla, silfwer är mycket tyn-
gre än träd, det är hufwudsaken·
— Nå så gör mig tyngre; jag will prompt
bli så god som de andra, ty den förnedringen
tål jag inte.
Matmodrenswille gerna göra sin lilla träd-
sted till wiljes och bar henne till guldsmeden.
— sära hjertans —- sade hon — gör
denna skeden lika tung som en silfwersied.
han genomborra mitt bjerta . .
— Det är omöjligt utan att gjuta bly
— Aj — tänkte trädskeden, — då måste
. men man
måste lida allt för arans han må genomborra
hjertat och gjuta det fullt af bly . . . blott
jag blir ansedd som eii werklig silfwersted. ·
Och guldsmeden borrade djupt genom den
arma trädstedens hjerta, det gjorde ondt, myc-
let ondt, men hon teg och led . . . Han gjöt
bly in uti det borrade hålet, det flöt genom
hjertat och stenlade derinne; men hatt tålde
äfiveti detta . . . allt för ärans skuld.
Ändtligen wae hem färdig och nyförsilfs
rad, och återkom i silftverkorgen.
Men nu tog jungfrun henne för en rig-
tig silfwersked, och hon skulle tännt fröjd der-
öfwer, om hon icke haft en blyklump i hjertat;
men den hindrade henne alt svara glad öfwer
sin ära.
I flera år gick och gällde hon för en
werllig silfwersked, så wäl war hon färsilfrad
och så tvål war tyngde-i afwägdz mm mat-
mode-en dog.
Detta nästan gladde trädskeden, ty matmo-
ldren war den enda, sorti wißte att hon. war
len teädsted med silfwer utanpå och bly inuti.
— er teet ingen annat än att jag är
en silfwersked, — tänkte hon; — nu är min
ärei befästad. —
Men allt silfret såldes och skulle omarbe-
Då den stackars trädskeden såg smält-
ugnen och wißte att hon skulle kastas derin,
blef hon förskräckt, och begynte tala kvid de
andra skedar-lie om det tyranni, som nian ös-
wade mot den stackars tvärnlösa . . . — Mali
Iskall bränna upp oß — sade hon.
— h nej, de må gerna smälta oß —
Isade silfwerskcdarne —, tvi ha, gu’ nåde oß,
sen smula Ioppari oß, som gerna må brännas
bokt, sedan bli tvi renare och bättre än wi
woeo förut.
Meii trädskeden war otröstlig, och då man
ämnade kasta henne i degeln, sade hon med
darrande röst-
— Käre mästares Wift är jag en silf-
wersted, det förstås, oa) det synes utanpå och
tas·
kännes på tyngden också; men jag är ej ändå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
