Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Han tänkte uppå Fader, på Mor och Sy-
skon -kär:
”Gud nåde mig, som liten är, om väl jag
é vore der!”
Då suckar det så tungt uti skogen.
Men månen träder stilla ur sönderbrusten
- sky
Och kastar silfvertäcket öfver jorden.
Och skuggorna förskräckta till bergens
fötter fly,
Och trollena de flyga uppåt norden.
Och bergens toppar glimma — men skogen
han är mörk,
Och ufven sjunger sorgesång i regnbe-
gjuten björk —
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt ban löpte utöfver vidan hed
Och tänkte uppå mången gammal sägen.
Och himlens stjernor skredo, och natten
led och led,
Men ej så träffade han rätta vägen.
”I blida stjernor alla uppå den höga stig,
I vissnade små blommor, 0 sägen, sägen
’ mig: i
Hvem suckade så tungt uti skogen 2”
Men alla stjernor tego och liten blomma
teg,
Och pilten många bittra tårar fällde.
Så kom han till små elfvors tjell. — Med
vingesnabba steg,
Han midt i. deras lätta ring sig ställde.
”QO J, som träden dansen på ljungbeyn-
xen slig, |
J skönaste små syskon, o sägen; sägen
mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?
Och liten elfyadrottning med fagra läp-
par log
Och smekte liten pilt på röda kinden.
”Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse
drog,
Fastän du blef så hemsk inunder linden.
Men sätt dig här på tufvan å ljungbevu-
xen stig
Och torka dina tårar, så skall jag säga
dig,
Hyem suckade så tungt uti skogen.
”När natten sakta stiger utöfyer land och
sjö
Och dagens sorl begynner alt försvinna,
Och vågen går till hyila inunder grönan ö
Och alla vackra stjernor börja brinna,
Då blifver himlens båge så ren och spes
gelklar,
En här af goda englar så tyst derunder
| far
gråter silfvertårar öfver jorden.”
Och
”Då ser i himlens spegel sin bild den
arma jord,
Och finner sig så dyster och förkastad,
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd
och mord,
Hvarmed hon är sen tusen år belastad.
Då far en dödens rysnving igenom hennes
merg,
bedja alla dalar, då bigta alla berg,
suckar det så tungt uti skogen.”
D
Då
&
”Haf tack, du elfyadrottning, det glömmer
i jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra,
Se der! i månens strimma min rätta stig
: jag ser.
Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra,
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods
och gull,
Men Herren vill jag lofva att aldrig för
min skull
Det sucka skall så tungt uti skogen.”
Om Bicn,
Många af de fare djuren utmärka fig
genom en utmärtt fonftfärdiabet oc en förmår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
