Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
kyßt hans moder den sisia natten hon lefde
här på jorden.
«Wälkotnmen, wälkotnmetr du wackra,
betvingade engel,« sade Nils glad, «kom-
mer dn med hälsningar från henne?
Men den tillfrågade log ett himmelskt
leende, och fattade den andra gestalten sak-
ta wid handen. Och lilla Nils gaf till
ett utrop af salig fröjd; han hade igen-
känt den älskade modretis drag. —- Och
gladt leende öppnade hon armarne mot
den lyckliga sonen; men den bleka engeln,
som war dödens engel, tryckte en kpß på
gossens darrande läppar och hwiskade ett
wänligt «kom!«
Stilla och tyst som en bruten blom-
ma sjönk lilla Nils mot den snöbetäckta
jorden. ,
Meri upp mot himlen höjde sig tren-
ne englar. Hwem den tredje engeln, kring
hwars späda skuldror twenne bwita win-
gar fladdrade, war, det wet nog du och
»jag. — Meri når morgonen korn och so-
len åter tindrade på fästet, då låg den
lilla Nils död på modrens graf, bredwid
hwilkett han äfwcn fick sitt sista hwilorum.
Och dag flydde efter dag. Wintern
med deß snö och is war förswunnen, och
den blida wåren klädde jorden i grönskan-
de drägt.
Äfwen öfwer kyrkogården strödde han
sina doftande gåfwor. Men inga grafwar
woro dock så wackra som lilla Rils’ och
hans moders. Der wäxte blommor-, blåa
soni den klara himmelen och hwita som
uyfallen snö.
Men när winden smekte de späda
kalkarne, då war det wackert att se, huru
blommorna på den ena grafwen wänligt
lutade sig mot dem på den andra, liksom
de welat omfamna hwarandra.
Gick då någon förbi, såstantiade han
oftast wid de grönskande kullarna, fällde
kanske äfwen en tår och sinkade: «arma·
barn, arma moderl«
Men deruppe hos Gud, i kärlekens
skötta hem,der sitta de båda tillsammans,
omgifna af hulda englar, som med fälla
blickar betrakta dem och lnoiska: «lyckliga
barn, lyckliga moderl«
Sokrates.
klf G. G-
Bredorm
Mir i en stad, ja, i ett helt land, herr-skranks, genom sin lefnad. Han tvar sort af
sta onda seder, fordras det en hög grad af
charaktcrsfastbet, att kunna förbliftva dygdig
och god. Men det är på intet sätt omöjligt,
och aldrig saknar dygdeti helt och hålletaktning
och kärlek af menniskor. Detta ben-isar en af
de ädlaste och tvlsaste män i Greklattd, So-
ert bildhuggare, Sophroniskoö, och lärde
denna konst af sin fader; men hare försumma-
de ändock icke de krigiska ösningarna, utan
— - -·stridde flera
gånger med mod och tapperhet för sin fäder-
nestad. IMen hwarken bildhuggarekortsicre eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
