- Project Runeberg -  Eos. Tidskrift för barn och barnens vänner/Organ för Lärareföreningen Hälsa och Nykterhet / År 1857 /
131

(1853)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

131

gossen plägade sitta; men ottt höften lagade
de sig till affär-d.

Tä det bles tjockt oeh rnstigt i lnsten och
det kalla dnagregnet föll sriin himlen och gjor-
de tnsen sinom tusen ringlar i toattttet, samla-
de sig stoanorna i ett hop, och ps ett glftoet
teckett af den starkaste, höjde de sig upp os
sitta kraftfulla tvingar och stoiistoade i allt toi-
detre och toidat·e ringar, upp mot dett grii hitn-
len, der de snart sot-stotttttto mellan de sönder-
slitna molnen, sortt dreftoo öftoer trädtoppartttr
och sopade btrgkanterna med sitta trasor. DJ
började godsen gråta bittert, ttj hans tosinner
foro, och en lång otlj stolir tointer förestod i
den kalla dragiga kojan, der tointern andades-
itt genom htoarje springa och blickade in ge-
ttottt de söndriga rutorna.

SI satt hatt en ljöstaftott pli sluttningar-
tenkannn och gret, då han hörde ett sakta
prasslande-

Aeks Han bles något glad han» må tti
tro; ttj det Ioar ett stotttttttt,1e, font ej orkat
att följa med de gamle. Han loekade pli den
toaelira ttngen, som, mera östoergiftoen iitt hatt
sjelf, sant på toattnet, oelj ungen iotn och smög
sist intill gossens bröst, liksottt sör att så be-
skydd.

—- Gnd toälsizrtte dig, lilla stoannngel
— htoislttde gossen och torkade bort sina tlirar
med tröjiirmetn Gttd toiilstgne ditr, som
bles ansar och ej öfwergas mig, stad-mo barn!

Men stvannttgen blef ansar hela tointern,
och dki godsen iiter bles sjnk och föll ihop utan
krafter-, så lade sig stoannngen på hans fötter
dii han frös, och när gossen mot qtoällarna
tyckte, att han liksottt brattn af hetta och blo-
det liksom kolttde l hans ådror, då slaktade
stoanen stoalktr med sitta präktigtr fastornin-
gar.

Niir rost-ett kom och sipporna åter stodo-

blä otlj htoita i slogen, och ftiglarne sjöttgo
otlj nian-tet bröt opp och isett flöt omkring lik-

som bara kristaller-, blef gossen bättre oeh kröp
nt till sjött och satte sig på stenen toid toatteni
kanten, och den skötta stoattett fatn i sjött, lik-
som toiintande pa de andra.

Defomnto oekfa, sa snart det sista is-
stycket fntiilt i sjött, och böjde som toanligtfitta
stolttt halsar för gossett och friigade ljnr det
stod till.

— Jo, nn iir det bättre, mett hade ej
min lilla Stoanhtoit toatit hos toig i tointer,
ii hade jag dött, men hatt tosrtttde mig, då
jag frös, oelj fläktade ltjla pei mig, dii jag höll
spa att gii åt as hetta . . . Gttd toeilsizrtte ho-
stom!

Dett lille gossett roar dock font ett hamn
ltela sommaren, men hanei hjerta roar gladt
tii liinge stoanorna fttnttno ifsjött otij hatts
nngstoan allt knullat-lit lom till lzonotn oeh
strök sitt hnfnsnd ntot hans tnagra kind eller
slog nt sina stora tvingar och flydde östoet· ho-
ttotn mot solen· Tet roats ett snäll smatt.

Mtn då hösten kotit och duggregnet liter
jlozr tttsett sittottt tusen ringlar i det stilla watt-
net, lom den rätta hjerteseraen; ty ttn soro
toanorna och nnastoantn följde dem ta deras
fjerratt tag.

Da gret ej den lille gossen; ty då man-·
iir rätt ledsen, kan man irte gråta-, men hatt
satt stnnt och stilla oeh såg npp iit himmelen
och tänkte: Dett som ilndei hade tvingat-, så
sknlle jazr flyga dit trop, jag ocksa, och liksom
dstftoan i arken komma tillbaka stred ett oljo-
blttd till mor, ty stackars mor hon iir fattig
bott och sorgsen miinga gånget-. Ael, hade

«jag bara tvingar, så blestoe allt godt och toiil.

SF satt gossett och klagades men swa-
nortta foro östoer skogar oeh slätter, berg och
dalar, ökttar och haf, men på tjugonde dagen
slogo de ner i en liten sjö, fem roar outgif-
toett af underliga, präktiga träd, som tooro
mycket klart grönare lin den allt·a toaekraste
björk oeh hade stora ofantliga blad, som bil-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:47:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eos/1857/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free