Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IZZ
det alltid bra till. Men dm fattige gossars
ungstoasr sam närmast och flaxade med de stö-
na tvingarna, liksom han toelat bedjadm nå-
got. ,
— Htoad will sågelir? —srågade konun-
.gasorren en gammal trollkarls — ack den sonr
lindå sörstode fåglarneö språk.
Högborne herre och furste, — sade troll-
karlen, — jag tvlll såga dig hwad fågelntvill.
— Tala om hivad han stiger, beskedlige
trdllgubbe, — sade konungasonen.
—- Stoanen säger: mhögborne furste, gif
mig ert gollerre ring om min hals till en sat-
tig gosse, som är min tvån.« Så säger ung-
sic-ankn-
— Det tvlll jag gerna. Jag stall bedja
mitt fader konungen om en gyllene ring att
sätta om den tvackra fågelns hals.
Och när deras höst kom — det will
säga då det wardt wår wid den fattiges
.an koja och då isen smälte i Sri-ana-
wattnetz i— ty så wexlar Gud höst och
tvår lika för den rike- och den fattige, för
den som kan befalla tusende menniskor, okl)
söt den ssom år glömd af alla; —- för dem
begge sinnes der swår och höst, dag och
natt, blommor sorn springa ur sina knop-
par, och blommor som wißnat till torrt
hö — då lockade konungasonen den wackra
ungswanen till sig.«och satte en gyllene
ring om hans ståtliga hals, och den rin-
gen hade hundrade ädla stenar, en för
hwart konungarike hans fader konungen
egde; ty det war en mäktig konung.
Men hår wid Swanawattnet satt
den tille gossen blekare ån året förut;
hand kinder woro ännu mera insallna och
ban orkade ej en gång hålla metspöt. Li-
kamäl hade han krupit upp på stenen och
satt der och mäntade på swanorna.
När han satt så det och wånlade,
sjöng han alltid sin wisa orn swanorna
på jorden och i himmelen. Har ni hött
den wisan? Eljest år den så hår-
Då wårwind vattnet krusar
Och blomman- står i skog,
Det fjerran borta susar. . .
Men det förstår jag nog.
Ack, det år smanorrra som llå
Allt ner på insjöris blå.
Men når jag tvingar får,
Skall jag komma.
. J qwällens mörka timma
SyW swanor då också;
På himlen stjernor simma,
Dern kan jag wål förstå.
De nicka «åt mig natten lång-
Då blir mig dalen trång.
·Men når jag tvingar får,
Skall jag tomma 1I«).
Så låter wisan, som den fattige goa-
sen sjöng om swanornaz men nu hördes
knappt den swaga rösten. Det mörknade
för gossens ögon, ty han roar så matt,
så matt.
Men nu hörde han det manliga su-
sandet i luften. Swanorna kommo, och
de slogo ned i sjön och helsade honom«
och sade:
— Hur står till?
V EU passande ton, fastän ej den som Anna
begagnade, sinnes l «Louise; sirs enkla wi-
sor utan ord, as J. M. Rose-nm Nw 7.
« Iallfllckan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
