Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ö
mät kontntit i ordning. «Ät öster-, Ivar det ändå räddad,eljttrtt batt ätnm leke kändefarttm
korta stolte-et, oeh sii bar det af. Herr Pickelei Hästarne deremot spränsjde as med toagttenoeh
tnir lsefann sig således pä resa och fröjdade sig
innerligt, dä hatt betänkte huru mänga tusende
äftoentor han nu skulle ttppleftoa, ont htoiika
hatt engång toid sitt hemkomst kunde berätta.
Det dröjde ockin ej länge, innan hatt ttpplefde
det första-
Fiirsta äftvetttyret.
Wäsjen gick gettom ett stor sto,1. Det war
ett toarttt sommardag oeh ett toällnitande doft
spred sikt isrätt de grönskande trädett, blommor-
na och buskarna, ttttder det glada gräshoppor
hoppade oeh qtoiektt ödlor slingrade sig i gräset
samt bin, humlor-, brummande torttdyflar oas
andra flygfätt fullgjorde sista systlor. Detfinno
nämligen i hmarje hus-häll mycket angöra, och
de smä skalbaggarnas mödrar tnäste tätt oelz
ofta gä till marknaden pä ättgett och köpa-stat
af de söta blommorna. Mängen måste äftoett
för helsanö skull taga sig litet rörelse och slut-
ligen-driften lttsiett att endast stoärtna omkring
mången frätt sitt lilla Eo. Herr Pickelentir
Ivars ej den man, som icke hade känsla för allt
detta. Hatt öppnade dersore toagnoföusiree för
, att med sitt lilla näsa kttttua ujnta af skogens
friska dost. — Ett tid giek dttganska lira; men
plötsligt stadnade toagnett oeh med ett högtskei
sprang den lilla, äldriste kusken ned frätt kusk-
doeken och tog till fötters, letnttande hästarne ät
iitt öde. Sakett toar den, att en flor ödla läg
der ittsträekt oftver trägett och deß anblick hade
sä förskräckt den hedersmannen kttsken, att han
förlorat all besinning. Herr Pickeletttir kunde
eljest skryta as mycken fjäisuärtoaro, tnett idet-
ta ögonblick tvar förskräckelsen för stor, för att
kntttta bibehälla fattningen, och han hoppade
förlorade sig redan i täta dammoln, dä herr
Pickeletttir, resande sig npp, toarsttade orsaken
till olyckohändelsett. Odiatt läg der ämttt orör-
lig och säsont förut, ehuru de fyra hjulet gätt
oftoer den. skickelemiy som, innan hatt kätt-
de saratt, hade förlorat fattningen, ätertoann
utt toid äsyttett af densamma sitt medfödda mod.
Ehttrtt han iättde stor smärta i näsan, gick han
dock käckt emot odjuret. Wien Pickeletttir be-
satt för mycken naturlig artighet, för att icke,
tets-an bart tog till käppett, med goda ord toar-
tta sitt motståndare for dehögst oangettänta
följder-, som ett längre qtoarliggande knnde ä-
draga honom. Hatt fade det-före försi: «Käret
mißsosterl Högstkloka ödla! Jttser ni icke, att
er närmaro är mig i hösrsta grad oattgeuäntk
Will ni i godo smyga er bort, eller skall jag
lssegagtta tttitt käpp för att toäcka er frätt ek
tniddagolztr?« — Odlatt rörde sig ej nr stället.
Pickeletnir, sotet ett aning redan fornt hade sagt,
att djuret lättgt för detta toar död, och htoaro
tnod dersöre ej bör öftoerraska ost, fäsj sitt kusk
ätet· framkomma ifriiu buskarna och för att il
etta sidatt toistt sitt mod for denne, men ä au-
dra sidatt iden fasta öfwertygelse, att hans
motståndare redatt toar död, höjde han nttkäp-
pest och slog nägra kraftiga slag pä ödlanöhnfp
tond, font uatnrligltoiö förblef allt lika orör-
lig. «Set· dtt!—« sade Piekelentir, toättdandesig
emot kttsken, som ännu darrande närmade sig,
ssdetta kallas tnannatnod, — här ligger mißs
fostret slagen-« slasken teg skamflettz derpä bad
hatt sitt herre om förlätelse, ängsligt seende än
pä denne, ätt pä offret fisr hatts hjeltehand. —
Men nn saknade bägge toagnen, font redatt
med de ansieka hästarna hade förstonnnit ur de-
ras äsytt. — Pickeletttlr grälade, men hästarna
med bäda fötterna oeh med flor fara söte sitt-kontots ej äter för det, oehlikscm öfwkkhufwgk
lif ut genotn toagnäfonstrer. —- Ratnrligttois grälor sällan hjelpte, dä träget ej mkr-säm- än-
sllll hatt shiirtoid pä näsan, sten hatt trodde sig dra sig, fä hielpte det äswen här icke. och p·
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
