Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Talg-oxen i morgonens glillter,
Med domherrn i purprade kappan så grann,
En rönnuklase fann,
Och höjde sitt vintriga qviller.
Än nötskrikan plockade fjädrarna blå
I toppen, der ekorren knaprade på
Det fynd, som ur skalet han bryter 3
Än vipornas snöhvita flockar hon ser,
Som bädda sig ner
I drifvan då stormvinden ryter.
I skogen, der bjerpen med vingarna hven,
Hvatl grönskande juliräd med glinmande
gren
Som blänkte hikt tusen demanter!
Der kromsen med siskan och gröningen
qvad
Sin visa så glad,
Kring dalar och skyhöga branter.
Ej mer syntes menskor, ej by eller härd;
Men glad i sin barndoms oskyldiga verld |
Allt längre från hemmet hon hitner.
Snöflingorna dansa från himmelen ner
Och ökas alltmer,
Tills spåret af barnet försvinner.
Med skidornas
par,
På elfven, lik vingade pilen, så snar
Han ilar att spörjande söka
Från by och till by; men den sörjande far
Får nekande svar
Att bopplösa smärtan föröka:
Från kyrkan kom fadren.
Han kallade vänliga grannarnas hop;
Men fifängt i skogen de höjde sitt rop,
Besvaradt af bergen de höga;
Blott:ufven de skrämde ur susande topp,
Och vargloet lopp
Snart budades socknen (till skall-gång
Enhyar
Gick villigt att söka; men barnet det var
Dock spårlöst försvannet! — Man troddo
Att bergtrollen makt med den saknade
fäll: —
I prunkande slott
Lill-Anna hos elfvorna bodde.
Så veckor förgingo och månader två.
Vid fallig mans härd, hur det gäller, ändå
ffan klagar ej mycket, men lider;
Näst Gud främjar arbetets möda hans väl,
Och styrker hans själ /
I tallösa vakor och strider.
När Dalkarlen satt i sitt torftiga tjäll
Och täljde vid brasan, den vintriga qväll,
De laggkärl så flitigt han binder,
Hvem ropar i förstun: ”Låt opp, jag är
här!?
Lill-Anna det är,
Som förr med de blommande kinder.
Styfmodren i stugan tog vänligt emot
Två storögda tackor med stampande fot,
Som kundar så trogna och spakas
Pe slickade handen som hyllade dem,
Och kommo dit hem
Så glada med barnet tillbaka.
”Säg, barn! hvar din föda, din tilllygt
du fann,
Då fjerran, din far till stor sorg, du för-
svann ?
Månn” trollet förrädiskt dig förde
Till elfkungens boning, på irrande stig,
Fördöljande dig,
Der kyrk-klockans ljud du ej hörde?”
”Ej var jag hos trollet, som berget bebor,
Ur kulan, med blixtrande öga:
Nej, fader! hvar natt kom min saliga mor, —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
