Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
OsDin hårda tid stall en gång kommalss sa-
de toitingasrutt, «gruslig blir den tistven söt
mig! bättre om du såsom barn hade bliftoit
lagd på alsartoåg och natttölden hade söst dig
till dödst-« Och wikingafrun gråt de bittra
tårar och gick tored och bedröswad bort-
Enam satt i kammarett den hopkrtnnpna
paddan; ej ett ljud hördes der, mett ester kor-
ta mellanrum utgick från hennes inre en hals-
qtväsd suck; det tvar som om ett lis i smärta
hade södts i hjertatc tvrå. Hon gick ett steg
framåt, lyßuade, gick åter ett steg och grep
nted sina händer ont den tunga stången, som
toar satt för dörren; hon tog den sakta bort
och fattade lampan, sont stod i kammaren.
Det Ivar som om en start tvilja hade gistvit
henne krafter-; hon drog jernpinnen ut från
den stängda dörren och smög sig ned till sån-
gen; hatt sos-, hon rörde tvid honom med sin
kalla, fuktiga hand, och då han toaknade och
såg det föraktatigs odjur-e, tyste han såsom
för ett ond syn. Hon tog sin kuls, sönderstar
hans band och toinkade åt honom att han
skulle sölja henne.
Hou nåntnde heliga namtt, gjorde korsets
tecken och då gestaltett ändock stod oförändrad,
sade hatt bibelns ord-
ssSalig år den som handlar sörståudigt mot
ditt ringa; Herren stall rådda honom på den
onda dagettl —- Hivem år du? Htvaras detta
yttre as djuret och dock still as barmhertighe-
tens gerning!–
Meri hott tvinkade åt honorn, förde honont
ut till stallet långs en asstild gång och pekade
på en håsi. Dan svängde sig upp på den,
men också hott satte sig der framför och höll
sig saft idjnrets nean. Den sångtte förstod
hetttte och i hurtigt tras redo de sitt toäg tet
till den öppna slätten.
hatt glömde hennes förhatliga utseende, det
Ivar Herrans nåd och barmhertighet, som tvet-
lade genom hettan fromma böner bad hatt
och uppstämde heliga sånger; då östversöll hen-
ne en darrning. War det bönens och sångens
makt, som förorsakade den, eller Ivar det den
annalkande morgonen? Hott reste på sig, tville
stanna hästen och springa ned; men den kristna
presten höll henne fast med all sin kraft, sjöng
högt en psaltn, såsom skulle den förmå lösa
trolldomen, som qtvarhöll henne iden otäcka
paddstepnaden, och hästen jagade mildare fram,
himlett bles röd, den första solstrålen trängde
genom slyn och tned lsnsets stråle kom sör-
tvandlingen, hon tvar mt den unga skönheten
med det onda sinnet. Han höll den skönaste
unga slicka i sitta armar och bles förfärad,
sprang ned stått hästen och stanttade den; men
ung Helga tvar lika sort nere på marken, och
hon ryckte den starpa Inistven ur sitt bälte och
störtade emot den östverrastade. «
ssLåt mig nå digi-« ropade hon, «låt mig
nå dig och Inistven stall gömmas i ditt kroppl
Dtt år blek som hö! Tråll skägglöst-«
cFkaD
Korallklipoorna i Söderhafvet.
J den ofantliga sträckning as toerldshastoet,
som man kallar Söderhastvet eser Stilla Oer-
anen, finnes utom det stora, hasotnslmnaland,
sant år kände under namn af Noa Holland och
andra stora öar, en nästan oändlig mångd,
östoer tu del as denna oeeat spridda småöar,
af htvilka några höjer sig son- enstata punkter,
östver den ofantliga toanenhtonz men största
delen sautlar sig i grupper eller föreningar oi
flera tåti intill hwarandra liggande större och
mindre öar. De sleste as dem hastoa blifwi-
upptäetta först i sednare hölstett as det aderton-
de århundradet, isynnerhet as engeista sjösa-
rartde. htoilka följde dett berömde upptäckarett
och tverldöotnseglarett tapteit Coolo erempel.
På dessa öar sann man en egen tnennisto—rae,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
