Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P
solen utsög de sista dropparna af saft och
wi med wåra rötter icke kunde få deliriu-
aaste fuktighet lsråll jorden. Hlvad öns
skade lvi då? —J strömmar gjuter sikt nu«
regnet ner xlii lvåra hufwndell och piskar
oß snart till döds. Ack! jag wlll dö af
ångesi.«
«Dit bar eken det bättre,«« swarade gull-
wiswan. «Han lidet ej af torkan. Med
sina starka rötter går han djupt ned i jor-
den, dit icke ens solens mest glödande bet-
to förlan tränga. Och nu? Bryr balt
sig om storm och omäder? Jcke det rin-
gaste. Stolt och rak som ett ljus böjer
don sin trolla emot stormen–
«Stnåkrvp,« dundrade eken och slog till-
sammans sina makliga grenar elnot blont-
nlorna, så att de af« förskräckelse swigtade
ned,... «·jordlnaslak,- hwmföre lirenJ Jej få
liera solo jag, så kunde ni äswen trotsa
trädet och wind.« —-
«Mell lvi kunna jn ieke alla bliswa så
flora och mäktigas-« svarade-de tre blont-
atorna bäsloallde. «Wore«wi alla så slo-
ra som dn," så funnes det jn, icke mera nå-
gon åtskilllad emellan start och swag, e-
mellan stor och litclll Enhwar as oss ljar
dock af en högre lllakt sill plats, så god
soul din, siki allwisad. Wi stå alla på
samma jord.«
«J wiljell mål ännu förhafwa eder?
Bailla, nedriga maskar, jag jlll . . . .-
rasade eken.
«Tukta er för ek osökskclmdbetl« wtlle
datt stiga och utsträckte en as sina långa
grenat ester blommorna, som sördrisiat sigs
tala ett sådant språk till honom. Pan
wille sålunda i ett drag förinta deln, då
ifråll molnet en hwcisallde blixt, beledsagad
af ett slag, solll bragte jorden att darra,
nedslog öflver halls hqude och klös den
öfwermodige frätt ofwan till nedan. Oed
stormen icke allenast nedstörtade det twä-
klllfna trädet, utan kastade det med skidan
kraft till marken, att deß wäldiga rötter
uppryckteö ur jorden.
Då owädret roar öswer och siormelllaat
fig. skalnstrackte alla tre blommorna sina
små huswndell, fröjdade sig öfwer lifwet.
soln de genom den ödmjukhet, hwarmed de
böjt sisi för orkanen, hade räddat. Och de
gladde sisi åt de klara regndropparna lom
hängde på deras blad.
«Wi stå alla i Gads balld,«· sade nu
blåklockan åt sill gran-ne.j klämtande med
sin gnldpistill iden liliia kalkell, Dalla sa-
tvlil de starka, som de swaga, stå wi i
Gads hand och ingett kan trotsa ödet.
Till och nled jordens mäktige måste betän-
ka. att det finnes ett högre och mäktigare
wäsell, solll bor och herrskar öfwer oß:«’-—-
«Ja du har ratt,« sade hennes syster«
«och träffar engålizj Herrans florin desloi
ra och nnikliga, så träffar den dem desi-
hårdare.« — «
Men ibland blommorna deromkring dlet
en grät och låt, ty många deras bröde-
och systrar-, soln silltt tttlder ekens MI.
hade lvld den mäktiges fall bllftolt slagna
till jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
