Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kös
i sitt raseri hade märkt dett majestätiska ii-
skau, sattt sof ttti molnen· Ritsch, så blin-
kade det ett lång, hwaß, förfärlig blixt ösis
ner hela himmelens hivats och träffade klip-
pan och klös desz tusenåriga sienhjerta tttidt
i tn, och der låg Råttttirketi
Gatnla Necken hade fullt göra den da-
gen hemma hos siks, lv wågortta gittgo så
rasande öfwer silfwertaket af hatts korall-
llott, att han hwat·t ögonlslick måste spika
fast taklisterna. Men när det bief qtvält
och den starka spdwestett flugit sitt kos oeh
wättdt sig till stutuau och sunnatt lugnat
(tt,t shdtsestett sjelf brukar aldrig lugna),
då gick Neekett ttt ttr sitt stolt för att se
efter sin lilla älskade hwita ros. Och då
fattn hatt hentte tned dett sprida stjelkett
brutett och dett hwita krottatt krossad toid
björkens rot, tuett utan kunde ännu se på
henttes suöhwita kind och hettttes roaekta
wisznade blad att hon blifwit britten i sitt
sällhets ögonblick, när hennes tutga blont-
sterhjerta roar fullt af frid, glädje och o-
skuld. Då gret den gamla Necken, så att
tårarna trillade stora sottt sparftigg ned i
hans lsuga skägg och gömde Neckroseu i
jorden tvid björkens rot. Och björken gret
ss att det regnade från hans lockar; och
dett förgyllda trollsländan gret fä att hon
gret bort sina guldögott och blef blind; och
daggen gret så att helrt ängen tvar rost,
och den klara aftonsolen gret uti molnet,
fä att ett stor gratut regnbåge stod öfwer
den gröna skogen.
Men Riitnärket kunde ej gråta, otn det
också haft lust dertill, ty det hade spruckit
t tu, och vass-sk tag wtauat svid etippaue«
fat. Den gamla fiskaren sökte sitt påle för-
gäftves och funderade smått på att hugga-·
kttll björken för att göra sig en ny, uren
då tyckte hatt det rrar skada på ett sa wac-
kert träd och lat björkett stä, htvilket tvae
hederligt gjordt, eller hur?
Nasta tvkir ståt der säkert ett ny Neckroa
wid björkens fot inwid holmens strand-
Det är den döda Neckrosens lilla barn,
och«fi«i se om det blir så wackert och o-
skyldigt sottt sitt tnatntna. z. T. «
Det air ganska hårdt.
««det är ganska hsrdt att ej has-va nit-.
got annat att rita, att mälling, da andra
hasrva alla slags ltiekerheter,·« mumlade Es
rik, der hatt satt med sur trciskål framför
sig.
«Det är ganska ljiirdt att nödgas stiga
upp så tidigt dessa kalla morgnar och ar-
betrt hela dagen, då andra kristna lefwtr
beqwcitttt tttatt ett timmas arbete!«
«Det här ganska håtdt att få gs och
traftva i snöst, under det andra åkaipräks
tiga tltidar eller rulla fram i fitta täckta
waguar!« —
«Det år ett sin wälsignelse,« sade hats
mormor, der hon satt wid sitt sticksirtttnpa
«det är ett stor tvålsiguelse att hasen föda,
då så många arv hungrigas att hafwa tak
öfwer hufwttdet, då sii många eiro titan-
hetn; det är ett stor wälsignelse att hafwa
syn och hörsel, oeh styrka till dagligt at-
bete, ds så ttrllttga äro blinda, dös-va el-
ler sjuka och lidandet-«
«Äh, mor-nor, det ser ttt sotn du tyckte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
