Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Drottn. Ja, jag ser det, slira du-
Joreila. Montma, stall hon bli band fru?
Drottn. Vm den faten bli toi ttoeane.
Ridån faller.
Dufvorna.
(Slttt frös föreg. ntunnter).
Deb dörren sade- «Af bjertat gerna toillejag
sisppa eder ut, men ni ba su hört btoad tvär
herre sagt.» — sLöt honom föga htoad hatt
toill,« sade en «duftoa, esoeb släpp ttt tnigz här
är fä qtvast och mörkt. Dett elake mannen
unnar oß ej ett solstråle; det iir ändel· bra
fördt. Htoad bry toi oß ont bondens örters-«
«Ja,« ropade alla duftoortte med en näbb, —
ätt-ad bry toi oß om ärterna! det iir endast
ett företoöttdning af bottom, som es unnar oß
folsirälen. Aldrig förut haftoa toi plockat upp
lrterna för bonden, det kan dn toara skiter pli,
käre dörrl« Och alla duftoorna begynte-
Nttkttsrttkm
Dick käraste dn
Lilla dörr lät oß ut, lät oß ut!
Wi kotntna nog ätet-, när dagett iir slut. —
J grönskande luttden der gunga
Wi slola och jublande sjunga
Makir-kukat
Men skynda dig nu
Lilla dörr, lät oß ut, th oß ntl
Ii komma noa äter niir dagen iir slutl
Nukidigtti
Ds öks-dörren slutligen tvet i sitt trähjerta
och hö de sin sernartn, sottt eljest tnösie göra
tesenst som regel. Dörrett böjde sin artn och
ppnade sig bett litet, endast fä mycket, ent uti-
gra solströlttr kunde spatsera in genatn spritt-
gatt. Sii länge isade det nu gött, mett wida-
re toilie dörren förintet pris i toerldett öpptta,
huru mycket ock dttstoorna bådo derom. «Nej,«
fade ban, s«detta är nog-« och broar och en
sku- kont dit sned sitt nabb, blef klämd utan
rsioning. Men plötsligt sade en af de otälis
gaste oelz slugaste bland dustoorna: ssSe dit,
der ibornet sitter nögot sörslriickiigt, fabu.
rulidiguiss Och dörren till dufslaget tvar nyfi-
ken och böjde sig tillbaka st mycket den sunde,
för att bättre kunna se i hörnet; mett den ba-
de förgätit, att de härigenom helt och höllet
öppnade sig o —- buscht der swingade duf-
toorna ut, tre— yra-seanser och ännu flera, sa
alla hade flugit ut, innatt dörren märkt det.
Wredgad slog dörren sig tttt sasi, liksom ett
annatt sliir g för pannatt, dä han mörker,
att hatt beg tt en dumhet. Denned toar ntt
historien fä till toida iockligen slut.
Dörren kunde nu se huru duftoorna fröjdade
sig i solskenet och huru de badade sig i backen-
Den boppadeö, att allt skulle aflöpa tvål och
de olydiga fåglarna kotutua tillbaka idusslaget,
sedan de förlustat sig tillräcklizst derute. Men
plötsligt församlade sig dett lilla skaran, böjde
sig på sina liitta tvingar och stvingade förbi
dttfsiaget ut till fältet. DC suckade dörren toid
tanken pä det sotet komma skulle.
Men under det dörren suckade flögo dets-
toorna otnkrittg under glädtig lek. Mot afto-
nett kände de sig hungriga och tiinkte pä att
flyga hem igeet. Dö kommo de förbi landt-
tuattnenc ttoß bessdda ökerz de kunde es motsis
frestelsen, ärterna tooro stöna. Men landtman-
nen. sotet länge hade sett dttftoorna slugt der-
otntring, trodde dem es ont godt. DS hatt
derfore slutat sin sådd, iek han hastigt bem,
buntade fin stora sägeibissa och satte sig bakont
en buske toid åkertt. DS dustoorua nu slogs
sig ner pä äter-i och sutto der i en tät hot-,
syrade han af fil att det blixtrade och brakade.
Hnru de stackars duftoorna försträcktesi Halsten
as den lilla skaratt stapplade blödande till utar-
ken, den andra hälften skyndade i hit-sinande
fart derifkiitt. Halfdöda at· förskräckelse kotunto
de till dett öpptta dörren, som likaledes under
ättgeit hade toöntat pö dent. Dustoortta toille
just berätta ont olyckan, del tosrdett häftigt kottt
till dufslaget, i det hatt utropade: skthrtt stall
jag förstå dettafl Det katt es tvara tnitta duf-
toor, sotn bonden skjutit. Dörrett ärftt stängdlss
Mett i detsamma säg hatt att dörrett siod öp-
pett. Dii toretgadeö han och flintgade dörren
ner frätt det höga taket ps gärden, få att den
föll i stockett. Och broar och ett, sout gick för-
bi dörren, trampade på den så att det knaka-
de. Sintiigett sörbartnade sig någon öst-ter den
och bög, dett i styckett till tved· Men i duf-
slaget håller nu en ny dörr toakt och låter es
förleda si till försumlighet i sitt tjenst, dus-
toarna nt ropa «rttlu«« Zttru mycket de toilja.
Dett gör först dö upp, d toörden drager pc
snöret, och sä iir det rätt.
Jill tryckning gilladtr
Tor-lett T. ska-vall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
