Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
band moder till honom: stäven nu tvål ihåg
dig·«
Sedan fortsatte han stn tvåg, tills hatt nå-
stan hunnit öfwer bron; men då stadnade han
ett ögonblick för att se på de små sistarne, sons
Hte der nere i tvattnet. Han önstade nästan
att han sielf tvarit en flik, att han icke haft
någon grammatika" att läsa öfwer, eller någon
strifbol att strlftvaz han Ivar östvertygad om,
att de små sistarna måste tvara mycket lyckliga,
to de fingo ju hela dagen bara leta i tvattnet.
Carl tvißte riitt toiil att han icke hade ett
ögonblicks tid att förlora på bron; han tvißte
att klockan precist fem minuter öftoer nio stäng-
de läraren dörren för att göra bön, och att
ingen gosse som kom sednare fick slippa in;
han tvißte ilftven hurn illa det tvar att på detta
sätt spilla bort hälften af en arbetsdag, men
allt detta oaktadt blef han slående och dröde«
sig qtoar. — Dan hade den gamla Iamratm,
tjustven, med sig, och denne tvar alltid färdig
att bortstsiila hans dyrbara ögonblick. — Carl
dröjde och dröjde, under det han roade sig att
betrakta de små sistarna, tänkande toid sig sjelf-
«åh, detta är alldeles för roligt, för att i stål-
cet gå och slänga in sig i det gamla stolrtttm
fmet,» till deß på en gång hans moders ord
Reh
sstom ihåg-« runno honom i sinnet. Det tvar
såsom hade hon åter ropat dem i örat på ho-
nom. Hastigt spratt han upp från sin lata
stållnittg, slog armarne tillbaltr såsom hade han
tvelat såga: «Sla"pp mig, tjuf,-« och börsade
sedan springa åt stokast, till. Han sprang af
alla krafter och hann fram fqu i det ögonblick
läraren stttlle stänga dörren, men så, att han
dock slapp lyckligt ii-. «Godt! « sade Carl och
såg mycket glad ut. -«Godtl den gången kom
jag undan, ja, det gjorde jag. Fartviil, herr
tjqu Jag hoppas, att tvi hådatiefter icke stola
haftva med hwarandra något att göra.«
Carl höll ord, och i stället att förut haftoa
tvarit en gosse, som ständigt flöt opp och korn
efter med hivad han hade att göra, blef han
nit sjelstva rastheten. Dagtiuftven fick håll sig
på tillbörligt afstånd. Han gjorde tvål sedan
några försök att ställa sig in, mett mißlvckades
och upphörde slutligen alldeles att oroa honom.
Jag undrar ont de små låsarne tänkt på,
huru farligt det år att tvänsa sig svid dröjs-
mål och uppskof? J wetett kanste icke att det-
ta iir modrett till förfnmmelse och en orsak
dertill, att tvi bliftva ester med alla tvära före-
tag och pligter. Uppstof kallas med rått en
tjuf, ty det beröfwar oß den största af alla
flutter: tiden. Utten er för denna tjuf, och
om han frestar er att uppskjuta med fullgöran-
det as edra pligter, så ropen, liksom Carl, till
honom: «Släpp mig-«
Us.
Hli
Till tryckning gilladt:
Tor-sten T. Ike-noll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
