Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
gret och gaf befallning åt sjuttio finske
ryttare atl följa med sem hans vakt. Det-
ta hörde Del Ponte, xed genast i sporr-
sträck till general Conti och erhöll al bo-
nom 1,500 neapolilanare; med hvilka ban
gömde sig på bada sidorna om en kälväg,
som konungen måste passera. Nu trodde
han sig vara alldeles säker uppa att fånga
konungen och gaf derföre soldaterne be-
fallning alt icke skjuta, utan endast bru-
ka deras hugg- och stickyapen. Dermed
ville han också undvika att göra alarm,
som kunde börag till svenska lägret.
Konungen och hans sjullio finnar redo
helt obekymrade ned i dalen, Då bröt
bakhället fram från alla sidor. Finnarne
slöto sig strax i en tät ring kring konun-
en och begynte skjuta på fienden, De
ejserliga skjöto ickei början, utan träng-
de på med sin slora öfvermakt, men möl-
tes af linnarne med sa så skarpa hugg och
så säkra skott, att de gang efter gång må-
ste vända tillbaka med blodiga hulvuden.
Öfver en sådan skymf, alt drifvas tillba-
ka, fastän de voro tjuga mot en; blefyo
de kejserlige till slut helt ursinnige. Och
när deras kamrater stupade till höger och
venster för finnarnes kulor, begynte också
de kejserlige skjuta, sa all deras kulor
från alla sidor slogo ned som hagel öfver
den lilla hjeltemodiga skaran nere i dalen.
Dessa kulor blefvo mängen tapper finnes
bane, den ena efter den andra stupade
vid konungens sida; konungens häst blel
skjuten, och trängseln var så stor, attin-
en kunde lemna honom en annan i stäl-
fet Ja, så häftigt trängde fienden på från
alla häll, att hästar och menniskor, döde
och lefsande pressades mot hvarandra härdt
som en mur; och i denua blodiga träng-
sel hörde man Del Ponte ropa att man
skulle taga alla, som ännu lefde, till fån-
ga; ty han ville gerna hafva konungen lef-
vande,
Konungen försvarade sig med värjan i
band likasom alla hans ryllare, men till
slut blef han, efter det tappraste motstånd,
öfvermannad och tagen. I den stunden
såg det visst åter ut, som yore det slut
med verldens frihet; men Gud ville an-
norlunda och fogade så, att de sjuttio fin-
oarne icke fallit förgäfves.
Det hände sig nemligen, när konungen
red på morgonen ut från sitt läger, att
hos honom uppstod en dunkel misstanke
om försåt, och derföre befallte han tre fa-
nor ryttare och ett kompani Fötfolk att föl-
ja på något afslånd efter. Detta hörde ie-
ke Del Ponte; han hade då redan ridit
bort att förrådse sin herre, och det var ä-
ler försynens skickelse; ty hade Del Pyn-
te anat detta, så skulle han visst icke tör-
spillt så myeken tid med att taga konun-
gen lefrande, utan låtit nedskjuta honom,
liksom de andra, till sista man.
Den fientlige ryttaren , som tagit konnn>
gen till fånga, kände honom icke, utan
var just i berad alt öfverlemna sin fånge
ät Del Ponte, och då hade konungen visst
inom några minuter blifvit bortsläpad i
neslig fångenskap till det kejserliga lägret.
Men när nöden var störst, kom hjelpen i
rätta stunden. Det efterföljande svenska
rylteriet bade hört skjutandet och rusade
genast framåt, efter de väl kunde förstå
alt konungen var i nöd. Och nu såg man
dem i galopp på löddriga hästar rida ned
t dalen och med raseri hngga in på de be-
störle neapolitanarne.
Dessa hade redan förut genom finnar>
nes svärd och kulor lidit en stor manspil-
lan och förlorade nu allt sitt mod. De
kastade derföre om sina hästar och flydde,
men syenskarne förföljde dem, nedlöggo
många och logo tvälundra till fånga. IKo-
nungen gjorde sig fri under handgemin-
et och helsades af sina soldater med glä-
djetärar. Fyrahundrade neapolitanare och
de sjuttio finnarne lågo slagne i dalen,
Då säges det att konung Gustal Adolf
med sorgsen blick betraktat de fallue fin-
narne och sagt dessa ord: ”Tluru mången
bragd skulle icke dessa hjeltar hafva ut-
fört, derest icke min oförsigtighet hade
ledt dem till en förtidig död!”
Men en större och ärofuollare bragd kan
ingen önska sig. Att strida in i döden
för sitt länd ock sin furste, — att stupa
för Guds heliga ord och verldens frihet —
och att sedan för alla tider lefva i efter-
verldens hägkomst; det är ära nog för en
man och en krigare, och ganska skön var
deras lott, de sjuttio finnar, som föllo vid
Demmin.
Ingen yet hvilka dagar som ännu kunna
randas och hvilka strider som ännu kunna
förestå. Räck mig din hand, du raska fin-
ska gosse, och lofya mig det, att, om Gud
så vill, skall också du en dag strida och
falla för det rätta och det goda, för det äd-
la och det sanna på jorden. Z.T
Fil trydning piladt: Torsten T. Renvall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
