Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
«Ånnu några minuter-« tillade han, «och det
sade sök alltid toarit slut med mig.«
Olle ni tros-ad på något sån, sader Bergk«
srågade Nathan med ångest.
«Kroßad,« sloarade med stostg röst kolaren,
«j.1 jag wet icke, armar och bett åro; ehuru
ömma, toårkande och förlamade, ändå icke
keps-ade, tror jag, men i bröstet, der år det
inte bra, .l.1tliaii, bröstet . . ål), åls, as, as.-«
Stottlt och snöfall hade emedlertld fruktans-
wärdt tilltagit, och man måste så snart som
möjligt laga sig undan tak, om man loille
undgå att bli insnögad i skogen.
Kolareu sol-sola dersöre att stiga tipp, och
Natlnm lsjelpte och tnldetslödde honom, men
smärtorna tooiso för stora, han uthärdade icke
att köra sig-
«Nej, Nathan, nes, jag kan ickeröramig,«
slickade den stack-tro slagna m.mnen. Hansoni
några ögonblick fört-i toar sjelsio.1 styrkan, som
sällt så månget tosildi.tt tråd och sosst belratmt
sig som tnng ösioer allt hivad tråd hette, han
låg ttu orörlig och qioidande, träffad as en
atett as blott en arms tjocklek.
Men nte kunde han icke blifto.1, hatt måste
föras i sitt kost på ett eller annat satt.
Det roar intet annat råd, Nathan gick hem
att hemm ett tålt-en På denna toåltrltde han
sitt sjuke husbonde och drozs honom hetts till
kolarkojan. Hiir stödde han honom så godt
·hau knude och hielpte honom in i stngan och
sedaii i sLingen.
ssLipsg stilla bår nu, kåta husbonde,« sade
Nathan, så snart jag hinner, skall jag toara
tillbaka.«
«Htoart skall dtt då taga toågeu?» frågade
kolaren, som kåiide si,1 liteti snmla lättare, sk-
datt han kommit i ro.
«Ja,1 måste gå,«- sioarade Nathan. «Den
sara, i lsioilkett ni stvsisioat, iir kanske större
lin både ni och jag anar. Jlig måste gå att
be brnköilockartn tomma att se ester ek och
plåstra om ek. Ni har sått er en duktig slöts
tauste iir något sonder iii-väntsa-
«Nes, Nathan.»
«Jo, fader Bergm
«Nei, Nathan, det lie sist starkt llltoäder,
dit kan gå toilse och bli insnögad i skogen ,T så
blit- dett nya olyckail märre, ätt den andra.
Nes, heldre lider jag mina plågor, dn kan-gå
i morgon.«
«Jag känner htoarl tråd i skogen och sålän-
gc trådtopplirsia synas, hittar jag nog mägtan
stvarade Nathan beslutsamt. "
«Mcn det är tuktigast-siden Nathan, dn kan
råk.1 nt på att-sållen for ett mängd kringströf-
ioande hungriga toargar och då sluka de upp
dig med hull och hån-«
«Deriör har nian bössa och derför«lsat ni
lått mig att slinta. Jag tar bössan på axeln
och skidorna på sönerna, och så lnga snutit-«
och «men, och inga «nes- och «ties,« och· så
bar det as nt PS dörrett, innan kolaren hann
eller förmådde göm slere intoåndnittgat.
Ett drak; as rörelse sor öitoer den härdade
mannens bleka anlete, och blicken följde med
tacksamhet Nathan nt genom dörren.
Lockligt tom Nathan till bruket, ehuru det ·
diskade snöflingor mot ögonen, så alt hatt sö-
ga tnnde hålla dem öppna. Till allo locka
träffade han dett nnga beskedliga klockaren hes-I-
ma och denne, som lått slg att sörbinda får
och bota loauligare sjilkoonnr, tvar oaktadt
det fortfarande lllioådret beredd att genast söls.1
Nathan. Så lupo de åstad begge tloå på skj-
dot«, klot-karm sorsedd med medikamenter sin
den sjukt-. «
Sent på aftonen kommo de tillbaka till lo-
lakhoddan, och det spisade si,1 att Ran-an afor-
ganska mät ntl att påkall.1 biets-, ty kolaren
låg i en häftig seder och hans tillstå-ro loat
ganska betänkligt. Klockarni sann toid näk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
