Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
·
«Ii ha ej dåliga betyg,– stammade Paul,
øtni hasfått herdin, ochsllktviil har Karl Dahl
bliftvit flyttad öftoer oß, och bliftoit printns i
klasen-«
«Ja,« tillade Ernst, sjag toet ej htoarsöre
Herr Streltng gjorde sil-« Herr Streiittg tvar
nemligen de båda goßarues lärare och Karl
Dahl, son till en fattig enka, toar deras goda
tvått, samt skol- och lekkamrat.
stAlltså, Karl har bliftott den första i klas-
sen,«« sade fadren.
«Ja,« stoarade goßartte htvisiattde och med
nedslagna ögon.
«Jaså, och herr Streling har flyttathonont
upp utatt att hatt förtjettat det« fortfor fadren,
blickandeffkarpt forskande på goßartte.
Erttst slog sörliigett ned sitta ögott, oeh Pattl
stammade-
«Karl har toißerligen alltid haft tnittdrefeli
riittskrifttittgett ätt toi, stiftoett tooro hatts stelf-
böcker de renaste i hela klaßen, och han knnde
också råktta bäst af alla.«
«Ja, ntett toi ha dock tvarit lika flitiga sottt
hatt,– sörfökteszErttst att ursäkta sig; sstoi låste
ofta, då Karljbara lekte.« ·
Hårtill ftvarade fadrett: ssDet gläder mig
mycket att den lilla goßett bliftoit dett första i
klaßen,soeh hatt år] säkert också sjelf mycket
glad deröftver.«s s
Förmånade sågo de båda goßarttekpå hwar-
andra toid deßa ord af fadren, oeh Ernst ut-
brast: «du iir då icke ledsett pappször det
toi ej kommit till någon högtesplatsLss
ssOch att Karl tnthttter öftoer oß« fortsatte
Paul.
«Jag kan åttntt icke tåla det,-« sade EErnst
ochkhöll tillbaka sitta tårar.
«Wißerligen,« mar fadrens smar, sssknlle jag
toarit gladare, om ni hade gjort litet större
framsteg, men ledsen iir jag toißt icke. Jims-
toett toarit flitiga och uppmärksamma, fåfotts
jag ser as edert skolbetyg, tnett att Karl lärt
ntera ött ni, kommer sig deras-att han har
bättre fattnittgögåftoa. Ni ntåste alltid ordent-
ligt göradetJer tillkommer och ttted dnbbel slit
antvånda de gåftvor dett gode Gttdett giftvit
eder. Ni måste alltid toara mycket uppmärk-
samma ttppå,Ehtoad eder lärare såger,’oeh ej
förlora ett ord, ont j toiljett hafwa frantgåttg
och göraseder föräldrarsgliidje.-«
«Atk,« utropar Ernst med strålande ögott,
«om jag tittdock i nästa termin finge Karl ned
frått sitthlat8,Ee då toore jag glad.–
Sorgsett så,t fadern på honom toid desza
ord; ntett modrenstog hottottt toidhanden, fått
honom i ögat och sade: «och tror dtt attitftoen
ditt pappa och ntatntnaZslnlle toara glada der-
östoer? Htoad ottdt har dett lilla Karl gjort,
att dquå afttndao densttttttårkelse hatts lärare
gistoit hottottt?«« — Åter flo,t Ernst tted sitta
ögon och rodnade. Han kom ihog, httrtthtrl
10
totd sitt uppsiytttttttg hade tröstttt dem båda och
loftoat att nästa termitt låsa mycket flitigt till-
samman med dent, på det äfwett de ntåtte gå
raskt framåt t· skolan. Detta erinrade sig ntt
Ernst, men tillika hurtt otoiinligt hatt liktoål
hade stött Karl tfrått fig. Otb gråtande be-
rättade han nu allt detta för slag-noden
»Ja,«ser:du-s sade tnodrett, det tvar rått
toackert gjordt af lilla Karl, och hnrn haftoett
j belönat Karls toiinlighet mot ederl Dan har
många toackra anlag och flitig är han äftvett,
men ntera toiirdt iitt allt detta tir hans goda
hjerta, så fritt från afund, så rikt spå Iztålai
mod och lättel. Afttttdadeö hatt er ttånsitt
edrashättre kläder, edra toackrareleksaker, dem
j iigett, tttett hatt för sitt fattigdom måste um-
båra? War hatt ej alltid glad af eder glädje?
Och j toiljeu dock tttt ej ttttna hottont ett plats
iskolatt, den hatt så toiil förtjenatl Mina
barn, bedett Gnd ont ett kärleksfullt hjerta,
att j mågen låret er att glådjats åftvett öftver
andras lycka, ont dett ock icke alltid år eder
egett. Ktmttett j icke det, så fått j ej mycket
glädje-i liftoet, titrtt toiil ntyekett sorg.«
Httrtttoidasgoftarna heltfoeh hållet förstodo
dennas-sömtnaZförmatting af ntodrett, toet jag
icke,stttett åtminstone ftttto de sedan tnycketstrn
sta och flitiga i sin kammare hela tfter midda-
gett och läste, råkttade och streftoo. Når det
blef skttntt, sade Pattl sakta till sitt broder-
sSlola tvi icke gå till Karl och såga honom,
attstvi icke afttttdae7, tttatt åro glada östver att
han bliftoit pritnnä. Ernst besinnade sig ett
stnnd,!sedatt följde han tigande sitt hrodtr.
Men kotntte till Karl, ftttttto de honom icke
hemma; hatt hade gått nt, och hatts moder
toisade dem·den:toå,t hatt hadi tagits Goßars
tte följdesdett och snart sågo de äftoen sitt skol-
kamrat på afståttd. De sågo hurn hatt ploc-
kade blommor och band dem till en krans. Når
denna mar fårdi,1 tork hatt in på ett bitoå,1
och gick med raska steg framåt. Ernst och Pattl
följde hottent. Wågett förde till kyrkogården.
På ett grafkulle, ttttder hmilkett Ernsts och Pauls
lilla syster Nosa för några toeckor sedan hade
bliftoit begraftoett, stod ett litet stoart koro.
På detta kors hänng Karl upp sitt krans och
böjde sig sedatt ned och plockade bort några
strått af ogriis, font tonxit emellan blomstrar-
na, sottt prydde den lilla grafkttllett. Derefter
sått han npp mot himmelen oeh sade: «goda,
lilla Roset, eftersom dtt år ett liten ettgel der-
nppe oclp har toittgar, så ber jag dig att dtt
ikall fluga till Erttst ocb Pattl och stiga dem i
drömmen att de icke så toara ledsna på tnig.«
Dett lilltt bedjaren hade knapt uttalat desjtt
ord, förött hatt kättde sig bakifrån ontslingrad
afsfyra små armar, och Ernst och Pattl, sottt
hade hört htoart ord, stodo ttted tårar i ögo-
ttett toid hatts sida. En stund af tystnad upp-
stod, under htoilken matt icke hörde annat ätt
pickattdet aj trenne små hjertan, ehuru det titt
som hade det tvartt blott ett, ty så tätt woro
de slutna till htoarandra. Sitttligett utropade
Ernst och Pattl på engång: «ttej, nej, Karl,
tvi åro icke ledsna på dig, tot toilja aldrig
bliftoa det enö. Dtt blef primad, kör det du
kunde bättre titt tvi.-«
«Mett« sade Karl, sstoet ni, jag har ingett
glädje af att jag blef prittntä. Jag måste iln-
ta att låsa ttn, ty mamma har sagt att de
nya höekertta, som jag i nästa tertttittntåstelii-
sa, tiro så dyra.–
«Änej Karl,– ftoarade Ernst och Paul , «dtt
får»icke slttta. Wi skola bedja tvårafiirtildrar,
och de slola nog ge dig böcker-: Matnnta soch
pappa skola bli så glada, niir de få tveta att
det är dn, som alla aftnar lagt en frisk krans
på lilla Rostts gras. De ha redan toarit så
glada, ehttrtt de ej metat, htoettt det toarlt;
men tttt ha toi sett att det tvarit dn.-«
Ottt aftonen, när Ernst och Paul åter tooro
allena, sade Paul: «tvet dn, för penningar-
ne, som jag har i sparböszan, har jag tänkt
köpa mig ett kälke och ett par skridskor, och
har derjöre mycket toåntat efter tointern·;men,
ser dtt Ernst, tttt lemnar jag den tanken, ty
jag tycker att det år roligare att köpa åt Karl
de nya böckertta, sotn hatt skall läsa. sminkas-
sa råeker tvål också till att deßtttont köpa åt
honom ett penal med tillbehör.«
«Ack Pattl,– tillade Erttst med glådjestråi
lattde ögott, låt oß liigga tillsamman toåra
små besparingar, så kntttta tvi tinntt dertill kö-
pa ett ny griffeltafla med jtvamp oeh griffel,
satttt några leksaker iiftoett, så skala toi ge allt-
samman åt Karl.-« Pattl nickade glad sitt bi-
fall och hans lilla hjerta toar fttllt af salig
barttafröjd. «·Men, sade han, «Karl skall ej
få toeta att gåftoortta iiro af ofins Nit, tänk-«
te gossarne, het också toi förstått, htvad utant-
ntet tttettade, då hott talade ont ett hjerta fullt
ckf kärlek. —- Följattde dag fick Karl gåftoor-
na. Så hade lilla Rosa hört hatts hött på
graftttett.
Den lilla blomman.
(.t·,tolltindsi legend.)
Ctt litet bartt dog och deß styddöettgel förde
hans sjål till himmelens boningar. Nedatt
hade de farit förbi den riket staden, de bördi-
ga, gttllgnla sådeöfåltett, de stora skogarne-
der ljttdet af medhuggarenä yra hördes, äf-
toensotn kanalerna med sina lastade båtar, och
ingenting hade åttnn fästat ettgeltts uppmärk-
samhet; tttett då hatt kom till ett liten usel by,
hämmade han hastigt sitt flygt och hatts blir-
kar uppsökte ett aflågfen gråud, omgiftoen af
förfallna kojor, der gräset sritt toårte bland
stenar, sönderslagna stettkärl, förrnttttad halm
och utkastad aska. Engeln betraktade ett stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
