Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«
Lill de intreßantaste fall, huru djur begagna
sig af en färdighet och en list, för att bemäg-
tiga sig sitt offer, höra äfmen följande twä,
lom grunda sig pä säkra iakttagelser.
J floden Gangeö sinnes en sist, som infö-
dingarne i Indien kalla flytten, och font lef-
soer af infekter, hmilsa uppehälla sig pä tvär-
tet wid stranden. Emedan han icke der kan
komma ät dem, fä kastar han plötsligen wat-
ten pä dem, fä att de nedfalla och bliftoa
hans bote.
Ånnu intreßantare är det fatt, pä hwilket
hummern fängar ostron- Deßa röra sigitoatt-
net derigenom, att de med utomordentlig ha-
stighet öppna och fluta sialen. summern,
som toill fänga ett ostra, stulle komma illa
deran, om han försökte ntt sticka en af sina
klor mellan stolen, emedan ostrat kan tillsluta
salen med en fä utomordentlig kraft, att röf-
tvaren stulle blifton fänge. Dan begagnar fig
derföre af en list och instjuter mellan stalen, i
iamma ögonblick de öppnad, en liten sten, fä
att ostrat icke kan tillsluta dem , utan blifmer
hummerns byte.
Men äfmen toid förftoaret af sitt lif, ledas
djuren af underbara instinkter. Apan, font
iruttar att biifwa anfallen af en orm, fattar
eti« sten, fpringer blixtsnabbt mot ormen och
kroßar med stenen hans hufwud. Jnstinkten
säger fäledes för apan, att huftoudet är det
enda ställe, der hon dödligt kau träffa ormen.
S. Justinktmäsfigt tval af närings-
medel-
Janan Ioi öfwergä till den drift, fom yttrar
sig hos flere djurflag, att famla förräder, toilja
nei omnämna en allmän, för alla djur egen
instinkt med hänseende till deras föda.
Djuren äro begäftvade med en egen förmä-
ga att igenkänna de födoämnts, fem äro för
dem helsosamma, och en egen drift afhäller
dem frän de stadliga. Hwad menniflan ge-
nom det mest uppmärksamma iakttagande af
sin natur och efter den mängfaldigaste erfaren-
het icke förmär att urstiija, det är bivaeje
djur giftoet af naturen. Mennisian förtär de
mest mångfaldiga födoämnen, och det är twif-
welaktigt om de alla äro henne tjenliga; men
med djuret förekommer icke fädant, och ännu
mindre kan man säga, att nägot dsur i nao
turtillständet förtär födoämnen fä omättlig-,
att det deraf ädrager sig sjukdom.
Denna instinkt hos djuren sträcker sig icke
enfamt till födoämnena, utan till alla ting,
som de behöftoa för lifwetö uppehällande, och
htoilia man icke kan beteckna fäfont födoäni-
nen. Det är bekant, huru mycket dnftoor
locka om att afäta kalk frän väggar, huru
höns förtära mycket iand tillika med den föda
de uppsöka pä jorden. Deßa ämnen, fom
äro nödtvändiga för underhällandet af benen
i deßa djurs kropp och till bildningen af deras
äggsial, uppsökas och förtäras fäledes, ehuru
de icke äro nägra egentliga närings-tredel, och
dertoid ledas deßa djur af den instinkt, fom är
allmänt rädande i hela djurtverlden.
Djurenä mottoilja för otjenliga födoämneu
är fä stor, att mänga hellre hungra, än hälla
till godo fädana, som naturen icke har gifmit «
dem någon böjelse att förtära , under det att
det är ett faktum att förhungrande menniftor
tillgripa ting, font icke innehälla ett fpär af
näringsämne.
Märkwärdigt är det, att djuret blott i na-
turtillftändet är begäftvadt med en fä utomor–·
dentlig instinkt, men i tama tillständet lätet
förleda sig af läckerhet att förtära otjenliga
och stadliga ämnen. Likafä finnes hos djuren
en mottoilja för gifter, dä deßa hafwa sin na-
turliga hesaste-het, hmaremot otaliga etemdel
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
