Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julqvällen,
Pen bleka månen sken på mon,
Af hunger tjöt i klyftan lon,
Och hundens skall ljöd långt i byn;
Men vandrarn gick vid skogens bryn,
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen juleqväll.
Han skyndade sin trötta gång
På stigen, öfveryrd och lång,
Af barn och maka väntad hem;
Han bar ctt högtidsbröd åt dem.
På herregåln i byn begärdt;
De sjelfva länge bark förtärt.
Det börjar mörkna mer och mer,
Då han en ensam gosse ser,
Som sitter stum på drifvans rand,
Och andas i sin kalla hand;
Vid qvällens än ej släckta sken
Han tycktes halft förstelnad ren.
.fIvart leder, arma burn, din stig?
Kom hem till oss att värma dig!”
Så sagdt, han tog den frusne med,
Och hann omsider gårdens led.
Och trädde in till stugans fest
Mcd brödet och sin späda gäst.
Vid muren satt hans dagars tröst,
Med yngsta barnet vid sitt bröst:
Du dröjt så länge på din färd,
Kom hit och sätt dig vid vår härd;
Och du också!” — så öm, så lugn
Hon ledde gossen närmre ngn.
Och snart vid hennes vård man fann,
Hur brasan mera lifligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
Hon tog så gladt sin makes bröd,
Och bar det fram till aftonvard,
Med litet mjölk, i bunken spard.
Från halmen, glest på golfvet bredd,
Till festens måltid sparsamt redd,
De muntra barnen redan gått;
Vid muren qvar blef gästen blott.
Hon tog den arma med sig då,
Och förde honom fram också.
187
Och när cn tacksam bön var slut,
Hon tog sitt bröd och delte ut.
«Välsignad är den godes skänk,”
Så talte gossen på sin bänk,
Och tåren i hans öga log,
När han den bjudna skifvan tog.
Hon ville dela, som hon delt;
I hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
På främlingen, sin späda gäst;
Hon undrar, och hon ser och ser,
Han syntes ej densamma mer.
Hans öga brann, som stjernau klart,
Hans panna lyste underbart,
Från skuldran spridde sig hans drägt,
Som dimmorna för vindens flägt,
Och hastigt står en engel der,
Så skön, som Skaparns himmel är.
Ett saligare ljus gick opp,
Hvart hjerta slog af fröjd och hopp.
Det var en oförgätlig qväll
Uti det goda folkets tjäll;
Och skönare var ingeo fest,
Ty cngeln blef hos dem som gäst.
ER 1
Se’n mången vinter gjort sitt tåg,
Jag kom en julqväll dit och såg:
De godas hydda fanns der än,
Och deras soneson i den;
Han hade börjat gråna ren,
Och satt till bords wid brasans sken.
Det var så ljust, det var så gladt;
Hans maka vid hans sida satt,
Och barnaskaran rask och skön;
Det var, som om de slutat bön,
Det var, som om de hade trott,
Att i en helgedom de bott.
Men högst vid bordet brann ett ljus,
Det enda i de frommas hus,
Dit ställdes mjölk och hyetebröd,
Menu ingen njöt dess öfverflöd.
Jag frågte:hvems den platsen vär?
Den gode engelns”, gafs till svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
