Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Der dvaldes hon länge, så kysk och så skön | Men rusig af glädje, o skräckliga stund!
Som månan i midnattens stunder,
Orörlig för suckar, för älskares bön,
Af fägring och hårdhet ett under.
Omsider så kom der en småsven så täck,
Han kom från de aflägsna landen,
Och smög sig till borgen, så älskvärd och
käck,
Oväpnad, med lyran i handen.
Och sjöng der så hänryckt skön Inge-
borgs Iaf,
De hundrade segrar hon vunnit,
De hundrade kämpar i fält och i hof,
Som för henne stupat och brunnit.
flans spel var så ljufligt, så öm var hans
röst:
Den sköna hon rördes af sången,
Och kärleken tände stolt Ingeborgs bröst
För första och endaste gången.
Hon: räckte åt skalden sin snöhvita hand,
Och bad honom välkommen vara,
Och glömma de aflägsna främmande land,
Och rädas för stormarnes fara.
Ian kysste, så tacksam , skön Ingeborgs
hand,
Och svor henne trohet i döden,
Att lefva med henne i fremmande land,
Och dela gemensamma öden.
Han sjöng om sin sällhet i dalarnas skygd,
På höjder och klippornas spetsar;
Och sången gaf genljud från: närmaste |
bygd,
Från bafven och’stjernornas kretsar.
i
Han halkar frän slippriga kanten,
Och kastades krossad i bottenlös grund,
Meil lyran förspillrad mot branten.
O jämmert o fasa! hyad rysvärda syn]
Stor smärta skön Ingeborg sårar:
Hon kan ej mer skåda mot himmelens bryna
Med ögon fördränkta i tårar.
Nej, tröstlös, och mållös, och blott i sin graf
Sig anande lugnet och friden,
Förtviflad hon fattar den blodiga glaf
ifon fordomdags svängde i striden.
ilon stötte den djupt i sin svällande barm.
Föll maktlös, med stålet i handen,
Och blodet så högrödt kring hufs ud och arm
Flöt strömvis, och färgade sanden.
Och anden till Vallhall så englalik flög,
Aer lugnet i evighet varar.
De lades tillsammans i Skräbböle Hög,
Som än deras aska bevarar.
Snart vissnade londen, och kullen blef kal, =
Och blommorna dogo med henne,
Och sanden betäckte den gräsklädda dat,
Som gömmer de älskande tvenne.
Ja; än af skön Ingeborgs blodröda sand
En lemning dig skänkes härinne”)
Till håghomst af Skräbböle ödsliga strand
Och tvenne olyckligas minne.
”) Medföljde som julklapp.
mn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
