Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
ken, den 8:de och 14:de i andra och den
tionde i fjerde boken förträffligt. Divi-
sion i decimalbråk trodde jag han skulle
törna på, men det stod icke till; Hade
jag varit betyg-utgifvare, skulle jag ofel-
hart i dessa ämnen gilvit honom heröm-
liga.”
Icke rätt väl döljande sin småförnöjd-
het, sade Antero:
— Hvad åter litet förorgar mig, är
alt han i Deskriptiv naturalhistorie —
hvilken befängd rubrik! — icke fick dess
hättre vitsord. Jag vill se den andraklas-
sist, lät vara fjerdeklassist, som har sitt
herbarium om 150 vexter, känner namnen
på dem alla och kan specificera dem,
Mina botaniska exkursioner med min poj-
Men
kanske var Ludvig icke rätt slängd i den
ke ha säledes burit ringa frakt.
der skrala och för norden alldeles olämp-
liga Milne-Edvards zoologiska lärobok.
Hastigt, medan bröderne talade sås
djerfdes Ludvig gissa sig till deras sam-
Han var ”full
al nit” och verkligen litet avg, då han sade:
tal och slöt sig till dem.
Ja, men ett der i betyget är bestämdt
orättvist. I rättskrifning fick jag försvar-
liga; vännen Anton fick nöjaktiga, fast
han icke vet skillnaden mellan älskadt
och älskat, fast han icke är säker på
någonling. Mig fick magistern icke fast
på elt enda ord i svenskan, icke heller i
finskan (ja nås finskan är så regelbunden
och lätt); hvarför gaf han då icke åt mig
herömliga?!
"Nä nå”, inföll farbror Daniel, ”var
Du fick
intet enda svaga; du giek således ut till
Det kan
du nöjd, min kära man! ändå
en högre klass, och dermed väl.
cke skada att lärarene litet vilja nedtryc-
i
ka den der egenkärleken eller höga sjelt-
känslan, som tyvärr, käre Ludvig, tycks
vara din egendom. — Nun skall vi gå till
någonting annat; vi skola gå in i salen
till mamma och syskonen. Du skall få
berätta.
Komna in i salen, sade Ludvig: —
Hvad tyckte du, Minna, om min sista
berättelse?
I stället för Minna svarade Karl: —
nog var den allt bra. Det var en sjang-
til röfvarhistorie;
— Men — inföll den tilltalade Minna
— jag tycker inte alls om röfvarhistorier.
Nog får man der se ädla röfvare och så der-
Men det hela är dock som en hvitmenad
graf. Innantill är liklukt, förröttnelse
och mörker.
Nieåringen Lina inföll: — söta Lulli,
berätta för oss någon spökhistoria.
— Nå ja — sade värden. — Jag är
allsicke rädd för spökhistorior. Ju flera
sådana berättas, dess mindre rädda bli
barnen. De bli vana dervid.
”Du har rätt”, sade Daniel sakta till
sin bror; ”det är med spökhistorier lik-
som med romaner. Den som börjar med
dem så der vid sjutton ärs älder, bli
helt betagen i och tokig af dem. Jag lä-
ste min första roman (det var Eugene A-
ram) vid elfva år. och läste sedan roma-
ner, så ofta jag hade ledigt från mina
lexor eller — lekar. Vid sjutton år var
jag temligen van vid dem, van och lugn.
Romaner, liksom kortspel, ha varit mig
till en särdeles nytta. Kortspel reder
jhjernan, romaner reda både de historiska
och de till inbillningskraften hörande ele-
menterna. Spökhistorier eller andesagor
tjena till att hälla fantasien vaken Dess-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
