Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Maskraden. ?)
(Af Topelius.)
Vet mamma, det var skada att
Ej du kom med uppå maskraden!
Hur der var nätt och grannt och gladt,
Man talar om i hela staden.
Och hvilken mängd af masker sen,
I olik drägt hyarenda en,
Den lysande, den långa raden!
Jag glömmer aldrig den minut,
Då långa Janne kom i porten
Med guldgalon på blå syrtut,
Som förr ej brokats här på orten,
Och bjöd osa alla på maskrad . . ,
Du himlamakt, så jag blef glad!
Jag velat kyssa bjudningskorten.
Det blef, må tro, ett bryderi
Hvad drägt jag borde passlig finna.
Än ville jag en uunna bli,
Än amazon och än herdinna.
Väl tjugu voro på förslag.
Men hur det var, så blef nu jag
En riktig välbeställd turkinna.
Fast litet bråksam var min drägt,
Jag kände mig så glad i hågen,
Jag var så lätt som vindens fläkt,
Och flyktig som en spån på vågen.
Jag var förtjust i min tunique,
Turbanen var i bästa skick,
Och slöjan fladdrade som lågen.
När jag i salen trädde först,
Jag kände allt mitt mod försvinna,
Men när min häpnad var som störst,
Då kom vår värd med sin värdinna
+) Bi huma ide neta of nöjet intaga detta näpna
Ryde, fåfont ett nödwändigt bibang till mufifen i föreg.
nr. — Det bela bildar en oftulbsjul oh naiv romans
Hf, och fulle wi råda den jom fjunger Majteraden att
tfe burtlemna en enda vers. Mera få af Eos läfare lär
mm äga Topelii Ljungblommer. De jom dem äga,
må nu lära Majtraden wautid.
1
Och sad’: ”aj, aj, hur täck ni är
Ni mången renegat gör här
Min allrasötaste turkinna ”
Strax kom ett dussin gentlemän,
Kmeser, sjömän, arlekiner,
Och alls blefvo muselmän
För att af mig få söta miner.
Hur nitiska de ställde sig
Och alla ville gömma mig
Uti ett harem af rubiner.
Sist kom en turk — vet mamma hvad,
Det Hjalmar var, som sig försenat.
”O, österlandets ros”! han sad’,
”Din hulda doft min själ har renat.
Kom, låt oss svärja af den tro,
Som mannen löfte ger att bo
Med flera makar än Gud menat!
”Jag — dyra flicka! — älskar blott
På hela jordens rund en enda!”
Det var hans ord — jag skilde godt
Hans röst, den varma, alltför kända.
Jag rodnade — men ack, hur väl
Att masken skymde bort min själ!
Hvem vet hvad annars kunnat hända?
Ja, mamma, det varsskada att
Ej du kom med uppå maskraden.
Der var så månget näpet spratt,
Som man nu aqvallrar om i staden.
Men blir det än en gång maskratd,
’Turkinnans drägt — vct mamma hvad,
Jag tror att jag ej mer vill ha den.
1BLG.
IBackEra drag.
19. Då Dumas ännu dirigerade Theatre
historique, fom en dag. under der han war
ivsfeljatt med att ffrifnva en följetong oh dit:
tera en annan, en ffådejpelares hujteu oc) ans
Höll enträget att hennes man måtte blinoa an:
jtälld wid Theawre Hiftorique, och anförde uk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
