Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Den medfödda driften att söka rof ut-
brister stundom, tillochmed hos våra ta-
maste hundar. Jag erinrar mig två exem-
pel på sådana hundar som blifvit ”får-
dräpare”, De gingo ganska listigt tillvä-
ga och anställde mången gång en sorglig
Då
urartat till sådan vildhet, finnes intet me-
förödelse bland ”hjördarna. hundar
del att förbällra dem, utan här hjelper
endast dödsstraffet.
Hästarnes skyggande tillskrifves af nå-
&ra ell egendomligt fel i ögat; i alla
händelser är det en följd af någon inbil-
erfara en dylik förskräckelse.
förskräckelse. Äfven hundar kunva
En erfaren
Jägare berättade för mig, att då han en
gång återvände hem i skymningen, blef
hans hund helt hastigt rädd och drog sig
bakom honom samt kunde hvarken med
godo eller ondo förmas att komma fram.
Jägaren såg omhbring sig och varseblef
nägot som han först tog för en mensklig
gestalt, en karl med en bredskyggig hatt.
atbredda armar och en kropp så smal
som en ribba. Detta föremål. som saltle
hunden i en sådan förskräckelse. var in-
genting annat än en ofantlig tistel, som
skymningens gräa, osäkra dager lät synas
ändå större. Folktron påstod fordom att
hundar och hästar kunde se spöken; hän-
delser; sådana som den nyss omtalta,
bafva troligen gifvit anledning till denna
vantro. En naken menniska sätter hun-
den i den största förskräckelse, emedan
det är ett för honom ovanligt föremål.
Hans rädsla skall då vara så stor. att äf-
ven den vildaste hund ej förmår skälla.
J hafven
darne hos de menniskoälskande munkar-
säkert hört talas om hun-
ne på S:t Bernhard. Stora S:t Bernhards
kloster ligger nära spetsen af berget med
samma namn, i grannskapet af en af de
farligaste öfvergångarna öfver Alperna e-
I
nejder öfyverfalles den resaude ofta af det
Tillochmed efter
molnfria dagar, då gletscherna ännu glän-
mellan Schweitz och Savoyen. dessa
värsta oväder. klara,
sa i solskenet, nalkas plötsligen en storm,
vägarna bli ofarbara af snöyra. hela mas-
sor af snö och is (laviner) lossna från
toppen och nedstörta i det omätliga dju-
pet, ryckande med sig stora träd och
klippblock. De gästfria munkarna i klo-
stret öppna. oaktadt deras inkomster äro
knappa, sina portar för hvarje resande
med största beredvillighet. Den af nallen
al köld
ell
öfverraskade eller uttröttade och
stela vandraren erhåller hos dem he-
qvämt herberge. en god måltid och uju-
ter samtalets behag.
Men «deras deltagande för den hjelp
Med krist-
lig hängifvenhel egna ide sig ål den far-
s . & 5
hehöfvande slutas vj kärmed.
liga sysselsällningen all uppsöka de för-
olyekade, hvilka, öfverraskade af stormen.
skulle omkomma utan deras umenniskovän-
liga omsorg. De underhålla en af de äd-
laste bundracer. hvars förvånande skarpa
Jukt räddat mången resande. Då himme-
len mulnar och snöyra inträffar, så kring-
ströfva dessa huntlar oroliga. för alt upp-
täcka om ej någon vandrare gåll vilse
och blifvit begrafven under snön eller in-
somnat af mallighet.
Ehuru en sådan olycklig ofta ligger
nedbäddad i 10 fot djup snö, så finna lik-
väl dessa beundransvärda hundar reda på
hans spår och hafya på detta sätt räddat
’månget olyckligt offer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
