Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
EOS.
-1
N:o II
Vattendroppen.
intern hade kommit, och himmelen var
grå, ty tunga skyar samlade sig
däruppe Och så brusto de sönder och flögo
ned som smfi hvita flingor till jorden. Ja,
det snöade, och somliga flingor föllo på
hustaken, andra satte sig i traden, och några
fastnade på folkets kläder, men de flesta
lade sig på marken. Svårast harle de som
kommo på vägen, där människor trampade,
hästarna sprungo och slädarnas medar
gnisslande gingo fram.
Här, där rörelsen var som störst, strax
nedanför slottets trädgård, föll bland andra
en liten flinga, och om henne just vilja vi
berätta.
Hon hade varit föraktad ända från det hon
var vattendroppe och hade sitt hem i det
halft igenvuxna diket med det smutsiga
vattnet. Korna trampade däri, och från åkern
blåste stickor och strå dit ned. När så
solstrålen kom och tog vattendroppen med sig
upp i luften, blef han så glad, ty han trodde,
att han skulle få komma upp bland
blommor och rosor, om hvilka han hört fåglarna
förtälja så mycket. Men vinden blåste
droppen hit och dit, att han blef yr i hufvudet,
och till sist kom den isiga nordan och
andades så kallt på honom, att han frös till
en snöflinga och följde med de andra ned
till jorden och blef, som sagdt är, liggande
på vägen strax vid det stora slottet.
»Hu, så sorgligt», sade droppen, »att ligga
här. Jag drömde att en gång få komma
till rosorna och blomstren».
»Nej, hör på den», sade sandkornet. »Han
talar om rosor och blommor! Tycker du
inte, att här är godt och mjukt i smutsen?
När hästhofven kommer, när meden
gnisslar, då kryper man ned litet längre bara.
Men du, gudbevars, är förnäm, kan en veta,
du tänker bara på det fina, förstås!»
•Aj!» l)et gjorde så ondt. En hästhof
ined stor söm uti krossade den lilla
snöflingan. Hon smalt ned och blef en isbit, en
liten, liten isbit, oren och grå utanpå, men
klar inuti, ty dit fick ej ett sandkorn, intet
smuts komma.
»Kantänka högfärden!» sade skräpet
däromkring.
»Kantänka högfärden! En ar inte god nog
att komma in hos hans nåd! Mjuka tjänare!»
Men det blef sommardag och sol igen.
Isbiten smalt, han blef åter vattendroppe,
och solstrålen tog honom med sig upp i
luften. Fram och tillbaka fördes han af
vinden, men en kväll, just när solen bäddade
åt sig bland guldmolnen i väster, stannade
vinden öfver konungens trädgård, där rosorna
lyste sä mörkt röda, så bländande hvita.
När det skymde på, kom en liten älfva med
ljusa vingar på skuldrorna och kläder af
silfverskir, fram ur hvarje liten buske, ja, ur
somliga kommo många.
»Nu blir det brådtom för oss», sade
älfva-drottningen och vinkade med sin spira, som
var gjord af en månstråle, liksom kronan
som omgaf hennes lockar.
■ Det har kommit en främmande prins hit,
och den unga prinsessan skall i morgon visa
trädgården för honom. Nu skola vi kläda
och göra fint!»
»Du har väl pärlorna med dig aftonvind»,
frågade hon, »klara pärlor, som jag vill hafva?»
»Ja, du lilla drottning», svarade vinden.
»Jag tog med mig bara klara, rena pärlor!»
Han sänkte sig ned mot marken, och alla
de små älfvorna plockade pärlor och fästade
dem på grässtråna, på spindelväfstrådarna
och lade somliga af dem i blommornas kalkar.
Men själf tog älfdrottningen den droppe,
som en gång var samma lilla snöflinga,
hvilken trampades sönder af hästhofven, och hon
lade ned honom i den skönaste rosen, som
halft utslagen tittade fram ur den nyss
öppnade knoppen. Den lilla daggpärlan skalf
af glädje, där hon hvilade på den doftande
vackra bädden, som sakta, sakta vaggades
fram och åter af vinden.
Om morgonen kom den unga skona
prinsessan ut med den ståtlige prinsen vid sin
sida. De voro så glada, så betagna af
trädgårdens fägring och kunde ej se sig mätta
pä daggdropparna, som lyste i alla
regnbågens fitrger i solljuset, de kunde ej nog
beundra de härliga rosorna.
Och prinsen bröt af den skönaste rosen,
just den, hvari vår daggdroppe blifvit lagd,
men han tog i l’linnman sä försiktigt, att ej
den strålande parlan skulle falla ur. Han
räckte henne åt prinsessan, och de sågo båda
på den praktfulla blommornas drottning, hvari
daggpärlan lyste. Men prinsen undrade, om
de strålande färgerna, som återspeglade sig i
droppen, kommo från solen eller från
prinsessans klara ögon.
Prinsessan såg på prinsen, så p.t rosen.
»Så skön», sade hon sakta och tryckte
läpparna mot rosen, mot den klara, rena
vattendroppen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
