Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 E (
Nu är det slut pä roligheten, tänkte Lasse,
men han sa’ bara: Bäst som sker.
— Hur så? frågade jätten.
— Då blir åtminstone en af oss mätt i
kväll, ty jag har inte smakt en bit pu ett
helt Ar, mente Lasse.
— Det var mig en best. Då måtte du
vara skinntorr, sa’ jätten. Men iag får väl
pröfva på i alla fall.
Och så stack han Lasses ena fot med
träskorna på i mun och bet till.
— Nej fy, du var mig en för hårdsmält
en, sa’ han. DA kan jag gärna äta upp
skogen själf. Och så släppte han ned Lasse
igen och gaf sig i väg med sjumila steg, så
furugrenarna sprungo i stycken och snön
vrde om honom.
»Det var inga dumma skor i alla fall, tänkte
Lasse, de kanske duga till mer, när jag bara
kommer underfund med dem. Han satte
sig på en sten, tog af sig skorna oc.h slog
dem emot hvarandra för att slå ut snön.
Knappt hade han gjort det, förrän tomten
kom nedåkande från en fura ock ropade:
— Här är jag, hvad vill du? Du har
kallat på mig.
— Har jag kallat på dig? Det vet jag
inte af, sa’ Lasse.
— Du slog träskorna emot hvarandra,
och då kommer jag alltid sa’ tomten.
— Inte visste jag det, mente Lasse.
— Det står ju i alla sagoböcker, svarade
tomten. Hvad vill du ha?
— Smörgåsar, sa’ Lasse.
Där kom smörgåsar i mängd, smörgåsar
med medvurst, med ost och med skinka,
och Lasse At så mycket han orkade.
— Kommer du alltid, när jag knackar i
skorna?
— Ja, svarade tomten; men du ßr inte
tala om det för någon, ty då är det slut
med glädjen, och du får aldrig låta någon
Hl dem i händerna eller på fötterna, ty då
kommer jag och tager dem tillbaka. Men
ingen kan ta’ dem af dig, om du inte vill.
Nu skall jag emellertid hjälpa dig riktigt
åstad. Här har du tordon. Hejsan!
Där kom springange en liten grå häst,
som drog en släde Och stannade midt för
Lasse.
— Sätt dig upp och kör, och kommer
du till sjön så kör bara på? Var inte rädd!
Adjö!
— Ingen rädder har, tänkte Lasse, satte
sig i släden och sa’: »Hopp, l’ålle !>
Sa bar det af genom skogen i flygande
5. N:0 15
fläng, ut på isen öfver sjön och så in i
skogen igen vidare och vidare söder öfver.
Till sist kom han till hafvet, och där var
ingen is att köra på, men l.asse bara åkte
på rakt ner i vattnet. Och se, då blef
släden strax en båt och hästen en hvaltisk,
som drog båten, och det gick undan så
skummet stod om dem.
SA for Lasse dagar och nätter, ibland i
båt, ibland i vagn och ibland i släde, och
undan gick det. Han for genom stora
städer, där husen hade tjugu våningar, där
människorna krälade tätt som myror, och
där alla hade så brådtom, att ingen hade
tid vända sig om och titta efter I,asse.
Genom små byar, där kyrkan stod i midten
och bondgårdarna rundt omkring, och där
bonden, som gick bak plogen, stod stilla
och gapade efter Lasse och hans lilla häst,
som snodde i väg som ett iltåg. Vndan
gick det genom länder, där
fabriksskorstenarna stego mot skyn och sände ut
bolmande rök, där allt var sotigt och svart, till
och med människorna. Öfver höga
snötäckta berg oeh genom djupa grönskande
dalar fram till hafvet igen, som var
mörkblått, och där fiskarbåtarna hade röda segel.
Till sist kom han till Steniga Arabien, och
här gick både häst och vagn sönder på
stenarna.
— Bäst som sker, sa’ Lasse. Det
skadar inte att ß sträcka på benen en smula;
hade jag åkt längre, kanske jag glömt af
att gå.
Och så vandrade han i väg mot lyckliga
Arabien.
En vacker dag såg han en stor stad med
hvita hus och höga, smala torn framför
sig. Ur stadsporten kom ett långt tåg af
människor i brokiga kläder, röda och gröna,
gula och blåa med svajande plymer och
blänkande vapen, en rad af stora elefanter
med guldsnidda betar osh röda täcken och
långbenta kameler med två pucklar och
bjällror om halsen. Efterst kommo tio
hvitklädda gubbar, som buro en kista. Och
folket ropade och skrek: »Kungen är dod
Lefve prinsessan!»
— Henne ska’ jag gifta mig med och bli
kung af Lyckliga Arabien, tänkta Lasse för
sig själf. Men högt sa’ han ingenting utan
följde med och begrof den gamle kungen.
Efter en veckas förlopp gick han upp till
palatset och ville stiga in i stora rikssalen,
där prinsessan san på sin tron, omgifven af
hela sitt bof.
+■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
